I morse vann republikanen Scott Brown slaget om Ted Kennedys plats i senaten. En stark prestation i en utpräglat liberal (i amerikansk mening) delstat som ”The People’s Republic of Massachusetts”. Han vann inte bara över demokraten Martha Coakly som fick draghjälp av president Obama, utan besegrade också kandidaten Joseph Kennedy (inte släkt med den famösa familjen) som gick till val på en radikal ”Tea Party”-plattform. Kennedy hade ingen chans att vinna, men kunde ju ha stjälpt Browns seger genom att ta viktiga röster.
Amerikansk politik är mycket annorlunda, och partierna spelar en annan roll än i Europa och Sverige. Åtminstone tidigare. För det verkar som om de svenska partierna – i tider av triangulering från båda sidor – är på väg att bli mer av renodlade valmaskiner, inte olikt partierna i USA. Med en del aggressiv retorik när det närmar sig valrörelse (för att försöka mobilisera valarbetarna). Men med främsta uppgift att sätta så många kandidater som möjligt i de politiska församlingarna. Medan skillnaderna i politisk agenda trots allt är förhållandevis små.
Det gör den amerikanska ”Tea party”-rörelsen så intressant. Ytligt sett kan den se ut som ännu ett huvud på den amerikanska högerhydran. Men det är nog mer komplicerat än så. Mot fonden av finanskris, lågkonjunktur, och ilska över big business och banker, framträder denna rörelse mer som arvtagare till 1700-talets lokala frihetsideal än 1900-talets business-höger. Och det gör den attraktiv för ideologisk sinnade i både det republikanska och det demokratiska lägret.
”Tea party”-beteckningen – ett kommunikativt genidrag – har säkert haft sin betydelse i sig. Den förenar på ett kongenialt sätt idéer om individuella rättigheter, frihetens värde och motstånd mot överheten – oavsett om den manifesteras i en resurskrävande stat, eller i hänsynslösa storföretag som ställer ut räkningen för sina misslyckanden på skattebetalarna. Rörelsen har på kort tid fått ett stort gensvar och det lockar förstås en del skumma krafter som vill åka snålskjuts.
Men det intressanta är att ”Tea party”-rörelsen ser ut att få rejäl politisk betydelse i USA genom att utöva ett idémässigt tryck på de stora partierna. Det konvent som ska hållas i Nashville i februari kan ge en intressant fingervisning om vart det hela är på väg.
Oavsett preferenser kan man konstatera att Alliansen, som är i kraftigt underläge f n, skulle behöva det Svenska Dagbladets politiske chefredaktör PJ Anders Linder häromdagen kallade för ”mer tabasco” i sin valsoppa. Det tycks som om de borgerliga partierna är så hämmade av regeringsinnehavet att de inte klarar av att formulera och kommunicera en tydlig idé om framtiden som kan mobilisera medlemmar och väljare. De skulle verkligen behöva en svensk motsvarighet till ”Tea Party”-rörelsen. Kanske dags för en ny Dacke-rörelse eller en Daldans…?