I helgen anordnades ett nytt Carrotmob-event i San Francisco. Nu var det cafeet Epicenter Cafe (du följer dom även på Twitter på @epicentercafe) som skulle hyllas.

Hela eventet beskrivs på www.carrotmob.org – och en kort video finns här: http://img17.yfrog.com/i/z6a.mp4/.

(Missa inte Dilbert skapare Scott Adams som uttalar sig en bit i videon!)

- Anders

Jag ser nu att det inte tagit de kommersiella mediebolagen lång tid att följa i konstnären Ophirs fotspår.

På uppdrag av Slumdog Millionaires regissör Danny Boyle bad franska mediebolaget Pathé, som distributerar Slumdog Millionaire, bad brittiska Addictive TV att klippa en musikvideo för filmen – men de fick inte använda en låt utan bara filmens egna ljud.

Resultatet? Coolt tycker jag. Ny remixkultur möter äldre filmkultur; nya uttryckssätt som använder de äldre formerna för att bygga sitt nya. Se själv:

Mer att läsa om remixen finns här.

- Anders Sjöman,
kommunikationskonsult Springtime

Men exakt vad som händer är svårt att följa när iranska myndigheter kopplar ur hela tv-kanaler, stänger ner mobilnätet och ibland blockerar hela Internet.

Vi lägger istället pussel med den information som ändå sipprar ut.  Den kommer från reportrar från marken som smugglar ut sina bilder och historier. Och den kommer från bloggar, SMS, mobilbilder, YouTube-klipp, mikrobloggar som Twitter etc. 

Och dessa mötesplatser används inte bara för att förmedla information utan även för koordinera aktivieteter och till att utföra aktiviteter. (Kollegan Anders Lundkvist har tidigare skrivit om nätets koordinerande kraft på temat folkrörelse 2.0.) 

Till exempel ser jag på Twitter hur fler och fler profilbilder på de vars mikrobloggande jag följer har blivit gröna. Uppmaningen är: ”Grönfärga din profilbild och visa ditt stöd för iransk demokrati.” Grönt är ju inte bara islams färg utan även den iranska oppositionsledaren Mousavis kampanjfärg.   (Här kan du själv ändra din Twitter-bild till grönfärg: http://helpiranelection.com/.)

Och ett påbud senaste dagarna som spridit sig som löpeld i Facebook och på Twitter är att man ska ändra den hemort som man anger i sin användarprofil till att vara just Iran. Påbudet ser ut så här:

”Set your location to Tehran and your time zone to GMT +3.30. Security forces are hunting for bloggers using location/timezone searches. The more people at this location, the more of a logjam it creates for forces trying to shut Iranians’ access to the internet down.”

Så även om iranska myndigheter försöka skapa mediaskugga över landet är det sammelsurium av röster som gör sig hörda.

Och i det virrvarret står traditionella media och försöker reda ut vad som är verkligt och vad som är propaganda. 

Två olika förhållningssätt har jag sett senaste dagen: 

• The New Yorker håller fast vid sin linje om längre resonerande artiklar av egna skribenter – men väljer att anonymisera skribenten. Så den iranske journalist som i veckans nummer ögonblicksskildrar från Tehran står utan byline till sin artikel för att undvika repressalier. Läs den utmärkta artikeln här: ”With the Marchers, A resident reports from the streets and the rooftops”.

• Anrika New York Times försöker istället balansera ”citizen journalism” med traditionell kritisk källgranskning, och använder sig öppet av externa medborgarkällor. De berättar själva om hur de gör balanserar nyhetsvärderingen i ett YouTube-klipp de la upp igår:

- Anders Sjöman

Springtimes ning: http://ning.springtime.nu/profile/anderssjoman
Twitter: www.twitter.com/anderssjoman
Facebook: www.facebook.com/anders.sjoman

Han beskriver där ett projekt som vi arbetar med här på Springtime och som jag projektleder: den crowdfundade skräckfilmen ThePactProject.

Tillsammans med filmaren Henrik Sylvén och producenten Per Janérus så utforskar vi hur vi kan få filmpubilkens input och medverkan i en film långt innan filmen är färdig. Vi vill bjuda in kraften i delar- och remixkulturen, där filmälskare kan få vara kreativa själva. 

Med ThePactProject så vill vi skapa en bra skräckfilm, där filmens regissör Henrik Sylvén välkomnar all input och bidrag i den kreativa processen.

Mer generellt vill vi — och då menar jag även alla vi på Springtime — bygga vidare på vår förståelse kring open innovation och öppen kommunikation med en tjänsts tänkta kunder bygger varumärket, skapar word-of-mouth innan tjänsten finns och dessutom gör att vi skapar något en bättre tjänst eftersom vi får kundernas input tidigt. 

Att upplägget bygger mycket på Springtimes ambassadörstänk förvånar säkert ingen som känner oss. Att hitta organisationers ambassadörer och bjuda in dom till kommunikation är grunden till vår kommunikativa idé.

Vi välkomnar alla som vill stödja eller delta i projektet att besöka sajten www.thepactproject.com.

Vi är glada för våra tidigare supporters, som Bredbandsbolaget, som gett utvecklingsstöd och värdefull input i processtänket.

Följ oss som sagt på sajten. Eller bli medlem i vår Facebookfansida. De videoklipp vi lägger upp löpande på sajten finns även på vår YouTube-kanal.  Våra bilder finns på Flickr. Allt som läggs upp disktuterar vi gärna även på Twitter: vårt ThePact-konto finns här, och vi diskuterar under hashtaggen #pact.

På sajten just nu hittar du en stämningscen, ett animerat storyboard och några videoklipp till.

Men det stora samtalet börjar nästa vecka, då vi lägger ut manusets första akt. Välkommen med förslag, kommentarer och allämnt tyck-till!
 
Join ThePact!
 
- Anders Sjöman

ps. Ett smakprov?  Här är en scen som inspirerat oss till filmen, som kommer handla om demoner, besatta människor och ett gäng ungdomars kamp att inte vilja bli besatta.

Ok, en smakbit till. Här är vårt animerade storyboard. Så här tänker vi oss filmens synopsis:

En grundfilosofi blir då att verk gärna får spridas och användas av andra, så länge det tydligt anges från vem och var det kommer

Många diskussioner på det temat samlas under begreppt Creative Commons. Stanfordprofessorn Lawrence Lessig är en drivande och inspirerande kraft. (Missa inte hans högintressanta blogg.)

Men – som illustratören Mats Rundlöf på Capisco upplyste mig om häromdagen – så har vi svenska exempel på ”creative commons” med många år på nacken.

Svenska Mad (salig i åminnelse) och Blandaren från KTH har ju i alla tider arbetat med ”korpa gärna men tala i så fall om att du tog det från oss”.

Mats skickade mig nedanstående bildbevis: ett från Svenska Mad från 1977 (med det putslustiga ”Allt korpande av innehållet utan att tydligt ange källa går inte alls”) och ett från Blandaren från 1988 (med det mer formella ”Användande av material tillåtet under förutsättning att källan anges”).

Vad skönt att alternativa lösningar till dagens problem fanns i mina egna tonårsserier! :-)

(Klicka på bilden för att se en större version.)

- Anders Sjöman