McKinsey-konsulter skriver på Harvard Business Review Blog om styrkan i word-of-mouth för att bygga varumärken i Kina:
”Physical or virtual, word-of-mouth is an essential brand-building tool for companies in China. Sixty per cent of Chinese consumers say friends and family members (F&F) are a major source of product information, based on which they make purchase decisions.”
Den briljanta Lucy Kellaway skriver i dagens Financial Times på temat ”Why insensitive bosses make so much more sense”. Triggad av riskkapitalisten Jon Moultons uttalande tidigare att hans tre viktigaste karaktärsdrag är målmedvetenhet, nyfikenhet och okänslighet(!). Kellaway gillar det mycket – hon uppskattar själv att jobba för okänsliga chefer eftersom de är avslappnade och rättframma. Men det viktiga är att okänsliga chefer sover bra om natten: och den ledare som ligger sömnlös inför svåra men nödvändiga beslut som kan drabba många är i längden ingen bra chef.
En del uppdrag i närheten av svenskt näringslivs stora elefanter under åren har bekräftat för mig att ”brist på empati” är nåt som stödjer en chefskarriär i storföretag mer än mycket annat. Jag har alltid tyckt att det är rätt trist. Men man måste kanske inse att det krävs ett särskilt virke av folk som ska få företag att överleva på globala marknader när det är kris. Jag föredrar dock att tro att det kommer att behövas ett stort mått av emotionell intelligens av ledare som vill få medarbetare att exploatera sin fulla potential i medgång. Motsatsen skulle få mig att ligga sömnlös, känslig som jag är.
Läs en bra beskrivning i The New Yorker av thé-party-rörelsens uppkomst och utveckling. Och vill man se var det startade så titta på Rick Santelli när han kommer loss i CNBC och ska organisera ett Chicago Tea Party där man kastar derivative securities i Lake Michigan.
Det är inte första gången i historien som populistiska rörelser dyker upp på den politiska scenen och skapar oreda för etablerade partier. Men det är lärorikt att försöka förstå varför och hur folks politiska engagemang kan väckas och mobiliseras på kort tid.
I morse vann republikanen Scott Brown slaget om Ted Kennedys plats i senaten. En stark prestation i en utpräglat liberal (i amerikansk mening) delstat som ”The People’s Republic of Massachusetts”. Han vann inte bara över demokraten Martha Coakly som fick draghjälp av president Obama, utan besegrade också kandidaten Joseph Kennedy (inte släkt med den famösa familjen) som gick till val på en radikal ”Tea Party”-plattform. Kennedy hade ingen chans att vinna, men kunde ju ha stjälpt Browns seger genom att ta viktiga röster.
Amerikansk politik är mycket annorlunda, och partierna spelar en annan roll än i Europa och Sverige. Åtminstone tidigare. För det verkar som om de svenska partierna – i tider av triangulering från båda sidor – är på väg att bli mer av renodlade valmaskiner, inte olikt partierna i USA. Med en del aggressiv retorik när det närmar sig valrörelse (för att försöka mobilisera valarbetarna). Men med främsta uppgift att sätta så många kandidater som möjligt i de politiska församlingarna. Medan skillnaderna i politisk agenda trots allt är förhållandevis små.
Det gör den amerikanska ”Tea party”-rörelsen så intressant. Ytligt sett kan den se ut som ännu ett huvud på den amerikanska högerhydran. Men det är nog mer komplicerat än så. Mot fonden av finanskris, lågkonjunktur, och ilska över big business och banker, framträder denna rörelse mer som arvtagare till 1700-talets lokala frihetsideal än 1900-talets business-höger. Och det gör den attraktiv för ideologisk sinnade i både det republikanska och det demokratiska lägret.
”Tea party”-beteckningen – ett kommunikativt genidrag – har säkert haft sin betydelse i sig. Den förenar på ett kongenialt sätt idéer om individuella rättigheter, frihetens värde och motstånd mot överheten – oavsett om den manifesteras i en resurskrävande stat, eller i hänsynslösa storföretag som ställer ut räkningen för sina misslyckanden på skattebetalarna. Rörelsen har på kort tid fått ett stort gensvar och det lockar förstås en del skumma krafter som vill åka snålskjuts.
Men det intressanta är att ”Tea party”-rörelsen ser ut att få rejäl politisk betydelse i USA genom att utöva ett idémässigt tryck på de stora partierna. Det konvent som ska hållas i Nashville i februari kan ge en intressant fingervisning om vart det hela är på väg.
Oavsett preferenser kan man konstatera att Alliansen, som är i kraftigt underläge f n, skulle behöva det Svenska Dagbladets politiske chefredaktör PJ Anders Linder häromdagen kallade för ”mer tabasco” i sin valsoppa. Det tycks som om de borgerliga partierna är så hämmade av regeringsinnehavet att de inte klarar av att formulera och kommunicera en tydlig idé om framtiden som kan mobilisera medlemmar och väljare. De skulle verkligen behöva en svensk motsvarighet till ”Tea Party”-rörelsen. Kanske dags för en ny Dacke-rörelse eller en Daldans…?
Någon slags officiell hållning till Googles hot att lämna Kina om man inte tillåts erbjuda en ofiltrerad version av sökmotorn får man i dagens artikel i China Daily. Budskapet är att Google döljer affärsintressen i retoriken, att regeringen struntar lagom, medan en del kinesiska användare kommer att bli lidande. Inte pga att man inte kan använda sökmotorn (Baidu har nära 60% marknadsandel, Google ca 30), utan därför att man inte får tillgång till andra tänster som gmail t ex. Det förefaller väl inte särskilt sannolikt att regeringen skulle falla till föga och den intressanta frågan är ju om Google kommer att fullfölja.
Nyhetssändningarna fylldes imorse av rapporter om cyberattacker mot Google i Kina där målet var epostkonton för människorättsorganisationer. Det är lätt att associera attackerna med Kinas regering/militär och de krafter som bygger på The Great Fire Wall. Det är fullt möjligt att de ligger bakom angreppet på Google. Men man kan också påminna sig om att det finns många unga, internet savvy och nationalistiskt sinnade kineser som inte skulle dra sig för att göra nåt liknande.
Google drog på sig mycket kritik när de lanserade sin självcensurerade kinesiska version 2006. Attackerna i december förra året har nu lett till att Google kommer att inleda diskussioner med de kinesiska myndigheterna om att erbjuda en ofiltrerad version av sökmotorn i Kina. Och går inte det överväger man att stänga ner verksamheten:
”We have decided we are no longer willing to continue censoring our results on Google.cn, and so over the next few weeks we will be discussing with the Chinese government the basis on which we could operate an unfiltered search engine within the law, if at all. We recognize that this may well mean having to shut down Google.cn, and potentially our offices in China.”
Artikel i Dagens Industri om Emanuel Rosen idag (14 oktober). F n behöver man dock prenumerationsuppgifter för att läsa texten.
I tisdags var jag i Växjö och föreläste om word-of-mouth i kommunikation på ett seminarium för statsvetare, sociologer och kommunikationsvetare. Det var en vänlig men kritisk och skeptisk stämning – som sig bör i akademiska sammanhang. Hur vet man om det finns opinionsledare – egentligen? Har de sociala egenskaper, eller är de bara experter på sitt område? Hur gör man för att nå dem – om de nu finns? Frågorna var många och relevanta. Jag försökte svara så gott jag kunde, men visst saknas många vetenskapligt grundade svar. Eller så måste man hänvisa till amerikanska studier. Det kanske vore OK om det handlade om en perifer del av området kommunikation. Men det rör sig ändå om fundamentala frågor kring påverkan av människors uppfattningar och beteenden. Varför i hela friden görs det så litet från svenska forskare inom statskunskap, sociologi och kommunikation som är relevant för dessa riktigt viktiga frågor? Vad håller de på med – undrar man…?
Dess bättre för oss som är professionellt engagerade inom kommunikation att det då finns forskning och erfarenheter på andra håll i världen att ösa ur. Och att det finns nyfikna personer som söker, analyserar och sammanställer till nytta för oss andra. En är författaren Emanuel Rosen. För snart tio år sedan kom han ut med den omtalade boken ”The Anatomy of Buzz”- en gedigen genomgång av resultat och slutsatser kring betydelsen av word-of-mouth. Och som snabbt tog sig in på Wall Street Journals bästsäljarlista för affärslitteratur och hittills översatts till tolv språk. Tillsammans med Malcolm Gladwells ”The Tipping Point” (på svenska ”Den tändande gnistan”) var den på sitt sätt startpunkten för en dramatisk utveckling inom ett centralt område i kommunikationsbranschen. Inte minst den digitala utvecklingen och de sociala medierna har betytt en revolution för möjligheterna att mäta, analysera och använda sig av word-of-mouth i professionell kommunikation.
Nyligen har Emanuel Rosen kommit ut med en ny och helt omarbetad upplaga – ”The Anatomy of Buzz Revisited” som enligt Philip Kotler är “the best contemporary guide to understanding and using Buzz”. Fast Company och Financial Post kallar den en ”must-read for marketers”. Emanuel Rosen är en flitigt anlitad föreläsare världen över och i höst ger han sig ut på en föreläsningsturné som bland annat går till Los Angeles, Las Vegas, Philadelphia, London, Hamburg, Istanbul och Sydney.
