Höstens första frukostseminarium på Springtime handlade om vårens händelser i Nordafrika och Mellanöstern. Samtalet kretsade kring västvärldens roll i regionen, om Turkiet som ny maktfaktor och hur framtidsutsikterna för länderna egentligen ser ut. Den blev en dynamisk och spännande diskussion och det timslånga seminariet flög fram.
Paneldeltagare var Aron Lund, skribent i Mellanösternfrågor, Faraj Abuiseifan, SSU, och Abir Al-Sahlani, Centerpartiet. De trettiotalet morgonpigga åhörarna mumsade hummus, färskost och dadlar medan de leddes genom samtalet av Springtimes moderator Miriam Nordfors.
Aron Lund inledde seminariet med en poetisk blinkning; det är en arabisk vår, för visst gör det ont när knoppar brister. Det är definitivt stora och omvälvande händelser som har skett.
Abir Al-Sahlani anser att upproren inte hade kunnat ske om inte USA invaderat Irak. Även om Irakkriget har många negativa sidor har det bidragit till att påskynda folkupproren och kriget var en utlösande faktor.
Denna tanke möter motstånd från Faraj Abuiseifan som inte tycker att Irakkriget haft någon positiv effekt i regionen. Faraj var själv på plats i Tunisien i början av året och menar att händelserna där inte berodde på en utomstående kraft, utan att det var folket själv som tog saken i egna händer. Upproren skedde trots att USA invaderat Irak enligt Faraj.
Det håller Aron med om och tillägger att vi i väst ofta har en alldeles för uppblåst självbild och tror att vi påverkar mer än vad vi gör. Faraj menar att västvärldens inflytande aldrig varit så litet som idag, med undantag för i Libyen.
Abir problematiserar västvärldens roll ytterligare och menar att man alltför ofta prioriterar stabilitet framför demokrati. Väst kan göra mycket för att hjälpa i till exempel Syren, vi kan kalla hem ambassadörer och i det yttersta skicka trupper för att skydda civilbefolkningen. Hon anser också att FN:s säkerhetsråd måste reformeras, bland annat måste vetorätten bort.
Aron tror inte att man kan räkna med FN och Faraj anser att FN ofta är en bromskloss och tar ett exempel från sommarens Ship to Gaza där FN snarare saboterade insatsen. Han menar vidare att det bästa väst kan göra för arabvärlden är att sluta sälja vapen till regimerna. Aron menar att västvärldens förhållande till Mellanöstern håller på att omförhandlas och att de gamla relationerna vittnar bort. Det är istället de interna krafterna som avgör vad som händer framöver. Regionen vänder sig inåt.
När publiken släpps in för frågor diskuteras Turkiets roll i regionen. Panelen är överens om att Turkiets makt har ökat. Abir anser att Turkiet är en bra förebild för en sekulär stat där demokrati och religion kan kombineras. Aron kompletterar med att belysa att Turkiet bedriver mycket skicklig politik i regionen. Och inget annat land har gjort anspråk på ledarrollen vilket har gjort att Turkiets inflytande växt. Faraj flikar in att han är skeptisk mot den populism som avspeglas i Erdoğans politik och att man ska komma ihåg att han givetvis drivs av egna intressen.
Aron får frågan om hur utvecklingen i Syrien ser ut framöver. Han understryker att landet har enorma problem och att det förmodligen är ett av de svåraste länderna att demokratisera. Det skulle kunna bli så att staten slår ner protesterna i en enorm massaker alternativt drabbas landet av totalt sönderfall och inbördeskrig. Aron har just nu svårt att se en demokratiseringsprocess även om han givetvis hoppas. Tyvärr ser det ut som att Syrien går mot en återvändsgränd.
Slutligen får vi tips från panelen om vilka som är de bästa medierna för att följa utvecklingen i länderna.
Faraj: Al-Jazeeras engelska kanal och arabiska tidningar tillsammans med Google Translate.
Abir: Twitter
Aron: New York Times
Springtime tackar alla deltagare och publiken för en lärorik och inspirerande morgon. Boka redan nu in after work den 11 november då vi snackar amerikansk politik med ett år kvar till presidentvalet.
