Springtime-bloggen

På Springtimes blogg skriver alla vi som arbetar på Springtime om det som intresserar oss professionellt.

Författararkiv

Fördel Alliansen − om systemet består

Årets valrörelse kommer att bli en uppgörelse ända in i kaklet. Det beror på att så många väljare, cirka 500 000, ännu bedöms som osäkra eller aktivt har valt soffan. Så hur kommer det att gå? Idag lutar det över någon procent till alliansregeringens fördel enligt undersökningarna. Hur mycket kan man då lita på opinionsundersökningar? I ett val till parlamentet i Belgien nyligen hade undersökarna helt räknat bort sig på ett uppstickarparti som man gav 11 procent före valet. Partiet fick sedan 1 procent av rösterna. Kan något liknande hända i Sverige? Nej, säger Arne Modig på Novus Opinion. I Sverige är vi bättre på att undersöka.

Men ändå? Kan Sverigedemokraterna hamna på allt mellan 1 procent och kanske åtta procent? Ja, kanske. Årets valrörelse känns dock ändå som körd för oppositionen även om skillnaden i opinionsmätningarna är liten. Jag gissar att alliansregeringen sitter kvar. Och det finns skäl till varför de får göra det. De rödgröna kommer nog inte att hinna med att få grepp över de 500 000 osäkra och soffliggande väljarna. Uppgiften är för stor. Om inte något dramatiskt händer som helt plötsligt vänder opinionen. Men vad skulle det vara? Att opinionsundersökarna även i Sverige har räknat bort sig? Eller att något dramtiskt politiskt händer innan valet? Tror inte det.

Och det finns andra skäl till varför det blir en utmaning. Skillnaderna mellan blocken framstår nog för många väljare som ganska otydliga. Även om parterna med envishet hävdar att det är stora skillnader. Men så länge borgerligheten väljer att administrera en socialdemokratisk välfärdsstat med trygghetssystem och sociala skyddsvallar som gäller för alla så utmanar de inte väljaropinionen tillräckligt starkt. Vad det har gjort under mandatperioden är förändringar, försämringar om man så vill, inom ramen för det befintliga systemet. Den dag de börjar skruva i systemen har de nog dock satt sin sista potatis. Vi har alltså inte ännu sett några större ansatser till ett systemskifte.

Och Sverige är än så länge ett land med ganska djupt rotade socialdemokratiska värderingar som genomsyrar samhällsbygget. Och det har alliansen förstått. Och därför anslutit sig till att försvara systemet, om även bara för stunden.

Man kan kanske undra på vad väljare med djupt borgerliga värderingar som inte vill ha en välfärdsstat och som tror på den liberala Chicagoskolan ska rösta på i årets val? Dvs Chicagoskolan som förordar full frihet för individen där samhällets inflytande på individen ska vara minimalt, där det ekomiska systemet ska vara helt avreglerat, där det mesta ska vara i privat ägo och där det inte finns några fackföreningar eller arbetsrätt. Kanske liberalismen är död och begraven som tanke i Sverige för lång tid framöver? Kanske liberalismen redan har genomsyrat samhället så det vi ser idag är en blandning av socialdemokratisk välfärdsstat och liberalism? Ja, slutsatserna kan vara många av hur det förhåller sig. Nej, det blir inte lätt för den väljare som vill göra sitt val utifrån djupare funderingar om vilket samhällssystem man vill lägga sin röst på. Vi får se hur det går, men Alliansen vinner.

Har ismerna någon chans i valet i höst?

De Nya Moderaterna talar aldrig eller sällan om konservatism, nyliberalism eller liberalism när de formulerar sin politik för väljarna. Hur ofta har du hört Fredrik Reinfeldt säga: Jag är liberal! (Eller möjligtvis: Jag är nyliberal!) Vänsterpartiet har sedan några år avsagt sig kommunismen till förmån för att beskriva sig som ett progressivt vänsterparti. Och kommunicerar sig inte som – Vi är kommunister!

Socialdemokraterna beskriver sig sällan som demokratiska socialister. I sin kommunikation använder de inte längre ismen socialism som vision för det samhälle som de vill bygga. Hur ofta i sina tal har du hört Mona Sahlin säga – Jag är socialist! Det har visserligen gått en generation sedan Palmes tid, men vi är nog ändå många som minns att det lät annorlunda då.  

Att använda ismen i det politiska erbjudandet till väljarna och för att locka medlemmar på framstår i dag som förstelnat och ett alltför komplext sätt att arbeta på. Åtminstone ur ett kommunikationsperspektiv när man vill prata politik och berätta om vad man vill och varför. Ismen hänger möjligtvis med lite grann i bakgrunden, som en del av partiets politiska arvegods. Den tillhör partiets historia används inte längre som ett aktivt raster när man värderar dagens politiska utmaningar.

Ismer har historiskt hängt samman med ett dogmatiskt förhållningssätt till politik. Det omfattar ett helt paket av åsikter där den som ansluter sig till ismen ställer sig bakom hela paketet i ismen utan att kunna ifrågasätta någon del av det. Antingen är du socialist eller inte. Antingen är du en konservativ eller inte. Antingen är du liberal eller inte. Det är dogmen som prioriteras och inte resultatet av den.

Ett modernare politiskt raster för hur man ska förhålla sig till samhällsföreteelser är att arbeta med och kommunicera grundvärderingar och att sätta ord på dessa. Det är därför spännande att se att ett riksdagsparti går mot strömmen.

Det enda parti som tydligt talar om sin ism i dag är Folkpartiet, som frontar liberalismen i sin politiska kommunikation. Detta är oerhört spännande! Vad är det för grundanalys som har gjort att Folkpartiet väljer denna väg? Lyssna på den nye EU-ministern Birgitta Ohlsson som i Korseld i Aftonbladet gång på gång använder sin ism som grund för sitt argumenterande. 

Har Folkpartiet gjort ett strategiskt övervägande som utgår från att man lockar väljare genom att prata ism, eller har det bara halkat till och blivit så utan analys? Det blir intressant att se om – och hur – partiet kommer att utveckla detta spår inför valet i höst!

Allsvensk premiär: felpassningar med klubbkänsla eller finlir med riskkapital?

 

I helgen startar fotbollsallsvenskan.

För oss fotbollsälskare är det en stor högtid. Vilka lag har gjort de bästa värvningarna? Vilka har blivit av med bra spelare? Hur lyckas tränarna implementera nya spelystem och bygga lag av olika spelartyper?

Sverige är ett fantastiskt idrottsland. Under decennier har vi haft världens bästa idrottare inom tennis, ishockey, handboll, skidåkning, friidrott och golf. Detta lilla land med nio miljoner invånare visar år efter år hur duktiga vi är i hård internationell konkurrens. Som en förklaring till det svenska idrottsundret brukar ges att idrotten bygger på ideella insatser och att alla familjer; barn och ungdomar, oavsett privatekonomi har möjlighet att delta. Det gör att talanger kan fångas upp och få ett bra stöd för utveckling. Just detta är väldigt unikt i ett internationellt perspektiv. 

Det är för många ett okänt faktum att idrottens organisation i Norden bygger på hundratusentals ideella insatser. Bara i Sverige räknar man till 600 000 ledare och över tre miljoner aktiva medlemmar i de 67 specialidrottsförbunden. Det kallas för folkrörelseidrott. Även i Norge och Finland är idrotten organiserad på samma sätt.

Men tyvärr hör vår fotbollsallsvenska till de sämsta serierna i Europa. Trots det älskar vi vårt AIK, Djurgården, IFK Göteborg och alla de andra allsvenska lagen. Dessa starka fotbollsvarumärken symboliserar så mycket för oss när vi ser matcherna.

Att passningsspelet lämnar mycket att önska och att lagen saknar stjärnor uppvägs av dramatik och spänning. Vinner mitt lag? Men emellanåt undrar jag varför journalistiken inte tar parti för oss åskådare och ifrågasätter kvalitén?

Och det är alltid lika kul när det börjar igen på våren. När kulan är i luften. Av och till kommer bräscher om att det som kallas underhållningsidrott bör knoppas av och leva under andra betingelser än folkrörelseidrotten i övrigt.

En del vill bli av med den så kallade 51-procentsregeln som gör att svenska fotbollsklubbar och deras representationslag inte kan bjudas ut på en fri marknad och köpas upp av hugade spekulanter i form av riskkapital eller någon välbärgad som vill äga ett eget lag – en svårslagen statussymbol. (51-procentsregeln innebär att ett bolag som driver ett lag som representerar en fotbollsklubb måste vara majoritetsägt av klubben).

Att knoppa av underhållningsidrotten kanske kan vara rätt väg för att få in mer kapital och höja nivån – att kunna köpa och behålla spelare från andra länder. Det skulle kanske också kunna stimulera våra unga talanger att tidigt få möta riktigt bra spelare. Och på så sätt speeda på deras egen utveckling. Men det finns risker också med investerare och helägare av lag. De vill givetvis forma lagen som de vill och de vill få stor utdelning på insatt kapital. Vilket kan stå emot föreningsmedlemmarna som vill ha mer sportsliga mål för verksamheten.

Jag tror att det ändå är dags att se över 51-procentsregeln. Men hur ska idrotten kunna släppa in och attrahera mer kapital utan att samtidigt kasta ut folkrörelsetanken – barnet med badvattnet? I Storbritannien har lag sålts ut på löpande band. Det största – och mest varnande – exemplet är Manchester United. Här har motsättningar mellan riskkapitalister och lagens supportrar tagit sig starka uttryck. Utvecklingen har gått för snabbt vilket förödande konsekvenser för klubbkänslan. Supportrarna har vänt sig mot ägarna.

Oavsett hur det går med möjligheten att stärka föreningskassorna och avlöna bättre spelare, så kan det faktiskt också vara ganska roande att se ickeperfekta spelare slå en och en annan felpassning! Och publiktillströmningen är trots knackigt spel ganska god. Så även om VM i sommar spelas utan blågult så mår svensk fotboll mestadels bra.

Forza Allsvenskan!

Så kommer det att gå i avtalsförhandlingarna

Idag ska industrin komma överens om kollektivavtalade löneökningar. Det som detta avtalsområde kommer överens om kommer att ligga som grund för alla förhandlingar som kommer att gälla hela det svenska löntagarkollektivet på över 3 miljoner löntagare – som berörs av kollektivavtal. Den konkurrensutsatta exportindustrin har inte gått bra under de senaste åren. Dessutom är vi inne i en lågkonjunktur.

Det är rent opinionsmässigt ingen bra förutsättning för facket att lyckas med sina krav om upp till 3,5 procents generella löneökningar inom dessa sektorer. Men å andra sidan har handel och tjänster gått bra. Och i Danmark och Tyskland har man nyligen tecknat tvååriga avtal inom industrin med löneökningar på 1,4 procent per år. Finns det i andra länder utrymme för löneökningar där man har klarat krisen sämre så varför skulle det inte finnas i Sverige? menar man. Nu startar förhandlingsspelet. Så här ser positionerna ut:

  1. Arbetsgivarna vill ha nollavtal centralt. Dvs inga generella löneökningar men kan tänka sig lokala löneökningar i branscher och företag som har gått bra. Annars är det risk för konkurser och att folk blir av med sina jobb. Dessutom tror arbetsgivarna att relativt sett stora generella löneökningar kan öka risken för inflation och påverka ränteläget negativt.
  2. Facket vill ha generella löneökningar på samma nivåer som tidigare, dvs runt tre procent. Man anser, till skillnad mot arbetsgivarna, att det finns utrymme trots lågkonjunkturen. Facket menar också att det måste till löneökningar för att det inte ska uppstå deflation och att det är viktigt att även den inhemska konsumtionen stimuleras. Inom industrin har man redan tagit smällen, anser man, via avtal om minskad arbetstid inom branscher där det har gått dåligt. Facket är emot att lägga ut löneutvecklingen på företag och branscher lokalt därför att det skulle undergräva den enskilde löntagarens möjligheter att få löneökningar överhuvudtaget. Man litar inte på de lokala arbetsgivarnas vilja.

Bevarandet av den så kallade svenska löneökningsmodellen är en bricka i spelet. Den bygger på att man varje år ger alla anställda som har kollektivavtal (90 procent av alla löntagare) små löneökningar i centrala avtal. De ska ligga på en sådan nivå att ekonomin inte tar skada – att varken deflation eller inflation uppstår. Fackets önskan om generella löneökningar uppvägs med denna modell av att arbetsgivarna kan räkna med fred på arbetsplatserna. Centrala avtal ger över tiden färre konfliktåtgärder och produktionen kan löpa på utan störningar. Detta förhållande utmanas nu framförallt av arbetsgivarsidan.

När nu arbetsgivarna kräver att löneökningstakten ska fastställas lokalt står det alltså emot en princip som det är väldigt svårt för fackföreningsrörelsen att lämna. Detta är facket troligen beredda att ta strid för. Det vill säga vi står i en avtalsrörelse som kan leda till konflikt på bred front med både lockout och strejker. Ett läge som nog enligt alla inblandade parter skulle vara högst olämpligt med tanke på att Sverige som nation behöver stärka samhällsekonomin nu när exporten har gått dåligt ett tag. En bred konflikt skulle inte gynna någon. I slutänden kommer det nog att påverka viljan att sluta avtal och viljan till att förhandla fram en gemensam lösning på ett positivt sätt.  

Alliansregeringen vill heller inte ha detta som en het potatis som tar fokus från deras möjligheter att vinna valet och inte heller oppositionen vill detta. Men politikens möjlighet att påverka avtalsrörelsen är låg. Parterna ska göra upp utan inblandning, heter det. Men en viss press kommer nog parterna att känna från samhället i övrigt att snabbt hitta en lösning.

Enligt konjunkturinstitutet och bankekonomer tål ekonomin en ökning av lönerna på 1,5-2 procent under de kommande året. En snabb konklusion med korten lagda som får bli en kvalificerad gissning är att det blir som ekonomerna tror att samhällsekonomin tål:

Centrala löneökningar över hela linjen i ett ettårsavtal på runt två procent.

Det får bli min gissning.

Woods gör en hundraprocentig pudel

 

Hur klarar Tiger krisen? Efter att ha sett hans tal som var som ett tal till nationen måste nog svaret bli: ganska bra. Talet var en hundaprocentig pudel och ingen papegojpudel. Det vill säga hans PR-stab hade skrivit ett tal som följde pudlandets abc. Dvs att:

1. Erkänn ditt misstag och be alla om ursäkt.

2. Erkänn att allt beror på ditt agerande och gör dig inte till offer för någon annans agerande.

3. Var personlig och nämn gärna dina anhöriga och vänner – i detta fall oundvikligt.

4. Gör tydligt om vilken väg du tänker ta nu och på vilken grund detta vägval vilar.

5. Be om att få en chans till hos alla de som trott på dig.

6. Du måste vara trovärdig och det enda sättet att vara trovärdig på är att vara ärlig både inför dig själv och andra. Håll dig därför till sanningen när du pudlar.

7. Be om respekt för dina vägval och be om tid för att komma tillrätta med det som du har felat.

Tigers pudeltal var bland de mest välskrivna som jag har hört någon gång. Något amerikaniserat och sentimentalt men höll den nedre gränsen. Det kan bli en förebild för hur framtidens pudlar kommer att utformas. Smolk i glädjebägaren dock att endast vissa journalister släpptes in. Men också förståeligt. Skulle skandalpressen släppas in skulle förmodligen kaos ha uppstått. Nu är det upp till Tiger att bevisa att talet inte var en papegojpudel utan att han menar vad han sa. Ska bli intresant att följa. Här är talet.

Hans Niemöller och Soran Ismail

Först kom de för att hämta judarna
men jag höjde inte min röst
för jag var inte jude.
Sedan kom de för att hämta kommunisterna
men jag höjde inte min röst
för jag var inte kommunist.
Sedan kom de för att hämta fackföreningsfolket
men jag höjde inte min röst
för jag tillhörde ingen fackförening.
Sedan kom de för att hämta mig
och då fanns ingen kvar
som kunde tala för mig.

En dikt av prästen Martin Niemöller, skrev denna dikt som egen reflektion på Adolf Hitler och nazismen.

Vi har alla ett ansvar, var och en av oss, att reagera och säga vad vi tycker när främlingsfientlighetens ansikte har blivit så tydligt.  Jimmy Åkesson – hans artikel i AB häromdagen har kommenterats av en standupare, Soran Ismail, på Sorans videoblogg. Nu måste alla röster höjas för att bekämpa främlingsfientligheten i vårt land – Soran tar sitt ansvar på sitt sätt. Behövs fler som gör det nu.  Främlingsfientligheten och intoleransen kan inte få vinna mark. Vad tycker du själv?

http://www.youtube.com/watch?v=nKB26d55ffk&feature=player_profilepage

Fackets oro kanske obefogad inför ny allians

I dagarna kungjorde Mona Sahlin och Peter Eriksson att man bildar en valallians inför riksdagsvalet 2010. Detta har mottagits med mycket av intern kritik framförallt inom fackföreningsrörelsen/LO. Oron är stor för att miljöpartiet ska ges för stort utrymme att påverka eventuella förändringar och vad man inom facket kan uppleva som försämringar av arbetsrätten. (mp) har tidigare visat sig villiga att gå med på förändringar som framförallt arbetsgivarsidan önskar genomföra. Det finns också en kritik mot att det socialdemokratiska partiet vill att Sverige godkänner Lissabonfördraget innan frågan om hur effekterna i EG-rätten av Lavaldomen blir på det europeiska planet. Man vill avvakta den sk Stråth-utredningen innan Sverige ska signa fördraget. Dessutom finns en skepsis på lokal och regional nivå inför (mp) och hur man ska kunna bedriva en aktiv lokal valrörelse för en delvis arbetsrättsfientlig allians. Jag tror nog att facket kan vara ganska lugna ändå i denna situation. Mona Sahlin måste se till att (mp) avstår alla krav på förändringar av arbetsrätten och att man hundraprocentigt ställer upp på den svenska modellen med starka kollektivavtal på hela arbetsmarknaden, med en stödjande lagstifting i bakgrunden utan större förändringar. Så detta borde betrakta som en önskad facklig lösning och inte tvärtom. Annars blir hennes och partiets situation politisk omöjlig. Att inte ha med fotfolket går inte helt enkelt. 

Att utestänga Vänsterpartiet blir dock en mer het potatis. Men är i praktiken heller intet nytt under solen. Vänsterpartiet har aldrig fällt en ”arbetarrregering” och kommer nog inte göra det år 2010 heller om dom rödgröna vinner valet. Och det finns inget som säger att Vänsterpartiet ändå till sist inte kommer att bjudas in till någon slags politiska överenskommelser av de ”rödgröna”. Politiskt strategiskt tar Mona Sahlin nu en kalkylerad risk med att utmana facket, men har tänkt längre än så.

Sverigedemokraternas program – håret reser sig på mina armar

Ägnade en stund åt att ta mig igenom Sverigedemokraternas (SD) olika politiska program. Håren reser sig på mina armar efter en stunds läsande. På ett skickligt sätt har man formulerat sina program där man plockat starka värdeladdade ord som kopplas till dagens politiska både vänster och högerkant. Jag läser om att man står för solidaritet, värna folkhemmet, social rättvisa, en fri öppen demokratisk stat, goda villkor för företagande och entreprenörskap etc.

Som om man har suttit med alla riksdagspartiers princip- och handlingsprogram framför sig och plockat det man har tyckt låter bra och säljande mot stora väljargrupper. Men det håller inte. Huvudagendan finns inte på samhällets stora politiska sakområden. De för många väljargrupper positivt värdeladdade orden som SD bollar med i sina program täcker inte över det som går att läsa in mellan raderna.

Nämligen den dolda agendan som handlar om intolerans och en svårdefinierad bild av vad som är svenskt och om vad som är svenskhet och om hur det ska bevaras. Hårda krav ska ställas på personer från andra länder som kommer för att bo i vårt land och de kulturer som de företräder. T ex ska olika religioner utom den svenska kyrkan inte få förekomma i undervisningen, turban och annat ska inte få bäras i offentliga arbeten etc. Flera antiinvandrarmässiga förslag ligger i programmen. Där har partiet väldigt stort fokus i sina program. Man skulle kunna säga, efter att ha läst programmen, att de är ett enfrågeparti.

Det är ett skickligt försök att dupera med ord. Men utan trovärdighet. Vi har sett samma typ av upplägg en gång tidigare i historien. I trettiotalets Tyskland använde det nationalsocialistiska partiet samma grepp för att försöka ta den politiska makten på demokratisk väg. Nämligen att försöka fånga väljare framförallt från arbetarklassen och konkurrera med budskapen från både det starka kommunistiska partiet och det socialdemokratiska partiet med samma retorik som dessa partier, men bara mer kraftfullt.

Det kommer att bli en utmaning för de etablerade partierna att avslöja SD som mer eller mindre känns som en politisk bluff. I alla fall om man skärskådar formuleringarna i deras olika program på andra sakområden än de som handlar om invandrare. Detta kommer att bli den stora utmaningen. 

Formuleringar som inte känns trovärdiga. De flesta väljare kommer att genomskåda bluffen. Men inte alla. Svårigheten ligger i att formuleringarna och den dolda agendan är svår att i saklig debatt argumentera emot. Att ta debatten med SD i olika sammahang kan därför vara kontraproduktivt för de andra partierna. Det ger dem bara utrymme. Samtidigt inte bra att bara ignorera dem. 

 

 

Två år kvar till nästa val – det blir maktskifte

Två år kvar till nästa val. Ska det bli maktskifte igen eller inte? Maktskifte blir det, säger en av undersökarna på opinionsinstitutet på min direkta fråga. Med en liten reservation. Mona Sahlins popularitet måste öka. Annars kan alliansregeringen ta igen tappet. Senaste Synovate pekar på jämt skägg mellan Mona och Fredrik – när det gäller förtroende. Mona har alltså en del att brottas med vad gäller det personliga varumärket. I alla fall enligt experterna. Hon måste få en tydligare profil och gå hem bättre hos de stora väljargrupperna.

Men det går nog vägen också när det gäller popularitet. Folket gillar folklighet. Och i den matchen kan ingen slå Mona. Vid varje framträdande skiner den skicklige kommunikatörens och retorikerns främsta attribut fram. Förmågan att tala så att det låter bra och att många kan instämma. Så blir man folklig. Kanske ibland utan att ha sagt något tydligt och att ha lovat något konkret. Men det låter bra. Och det räcker.

Politisk kommunikation handlar om värderingar och förmågan att skapa visioner som appellerar till de viktigaste målgrupperna. Visionen måste berätta om vilket samhälle, vilken väg som partiet vill leda folket in på.

”Politisk kommunikation handlar om värderingar och förmågan att skapa visioner som appellerar till de viktigaste målgrupperna.”

Det blir avgörande för hur väljarna kommer att ta ställing. För första gången kanske partierna inser att det är vägvalen som ska presenteras om vad ska väljas och mindre av politiska sakfrågor. Röran brukar bli lokal när både den lokala och regionala partiorganisationen jobbar många olika budskap både vad gäller riks, landstings- och kommunalpolitik. Det blir till sist inget fokus.

Med tanke på trängseln om den politiska mitten kanske det är så att det inte finns några större skillnader i vägval. Politiken ångar på i mittfåran och svaret på frågan om vilka värderingar som ska styra vårt samhälle hänger i luften. Så ser det ut i många andra europeiska länder och så ser det ut i Sverige.

Logiken säger att de viktigasta målgrupperna är de som har mest gemensamt och lika värderingar. Är det medelålders kvinnor i storstad som är huvudmålgrupp eller är det arbetargrabbar på landsorten? Klassröstningen har ju avtagit så det är sedan ett tag nya målgrupper som gäller. Pensionärerna kommer att bli en nyckelgrupp. En stor och växande grupp, 1,6 miljoner väljare som direkt påverkas av hur samhället hanterar deras plånböcker.

”Pensionärerna kommer att bli en nyckelgrupp.”

En annan viktig grupp blir ”postmaterialisterna” eller ”sjuttiotalisterna” som dom också kallas. En generation som har undersökts om vilka värderingar som dom står för – både nationellt och internationellt. De som har fötts på sjuttiotalet och senare. De står för en mer individualiserad syn på sina livsprojekt än tidigare generationer, har dessa  undersökningarna slagit fast. Detär idag en stor grupp väljare. Förmodligen har alliansen dock missat att denna grupp också som värdering står för ett stort mått av solidaritet. Att slå på A-kassan och möjigheter till att sjukskiva vid arbetsskador och annat har i sig har givit stora politiska sår i  gruppen solidariska individualister. Det har blivit en politisk snackis – ”Regeringen sparkar på den som ligger”. Sår som alliansen kommer få svårt att läka ihop i tid inför nästa val.

Men för att återgå till Monas möjligheter. Ingen ny socialdemokratisk ledare har varit populär från start. Tage Erlander och Olof Palme var starkt ifrågasatta när de blev valda. Men blev sedan mycket populära bland sina kärnväljare. Men vad ska då Mona göra? Så lite som möjligt? Nja, jag tror att Monas varumärke kommer att växa sig starkare och starkare dag för dag. Det krävs bara mer av politiska initiativ från socialdemokratin och att Mona blir tydligare i takt med att det egna partiet klarar av sina rådslag i olika politiska sakområden och presenterar en politik för detta. Och gör tydligt vilken resa man vill ta in oss väljare på. Medierna kommer givetvis att ha ett avgörande inflytande på valutgången i hur det väljer att profilera Mona som varumärke. Förmodligen kommer hon att hanteras med viss respekt och ges stort medialt utrymme. Hon är ny partiledare. Hon är kvinna. Hon står för förnyelse blandat med traditionella djupa socialdemokratiska värderingar.

Mona marknadsför sig själv som något av en Palmekopia med starka socialdemokratiska grundvärderingar som samlas i ord som rättvisa, frihet och solidaritet och med ett stort mått av internationellt engagemang. Något som fungerar mot de äldre kärnväljarna, men frågan är hur det fungerar mot nya väljargrupper? Där krävs nog mer moderna uttryck även om ordet solidaritet fortfarande fungerar mot nya grupper.

”Valen avgörs av hur medierna väljer att hantera partiernas olika företrädare.”

Hur medierna väljer att hantera Mona och (s) blir ocks en avgörande faktor. Valen avgörs av hur medierna väljer att hantera partiernas olika företrädare. Hur stort blir medieutrymmet och vilka budskap som tillåts tränga fram kommer att ha stor betydelse. Det var inget stort avslöjande, men de flesta partier tycks tro att valrörelser är något som upptar alla medborgares medvetende under de veckor valrörelsen pågår. Sanningen är nog den rakt motsatta. Att en valrörelse pågår märks knappt bland medborgarna vill jag påstå. Partierna och politikerna är inte centrum av vad som uppmärksammas. Även om de själva vill tro det. Och även om mediebevakningen ökade under den senaste valrörelsen. Partiernas egna kampanjer bidrar marginellt till de val som väljarna sedan gör. I alla fall som de jobbar idag när man sätter in allt under slutveckorna.

Det blir också spännande att se hur alliansregeringen och framför allt moderaterna vill formulera sin politik inför framtiden. Om det nu visar sig att triangulerad politik dvs att inte bara glida på höger/vänsterskalan utan också skaffa sig helt nya ståndpunkter inte har fungerar utan att man ser ut att tappa regeringsmakten trots detta, vad blir då det nya knepet för att behålla makten? Helt ny triangulering med nya uppfattningar eller glida tillbaka åt höger igen? Nja bäst kan det nog gå om man hittar nya triangulerade förslag som innebär att man föreslår och genomför reformer med stora inslag av solidaritet. Annars blir det svårt att vinna slaget om postmaterialisterna. Ett slag som kommer att bli avgörande i valkampen.

Under alla omständigheter bäddar förutsättningarna för en intresseant valkamp. Både politiskt intressant när det gäller vilka vägval som alliansregeringen och oppositionen vill göra inför valet och intressant när det gäller företrädarskap och personliga politiska varumärken.  Blir spännande att se hur skickliga respektive part blir i detta arbete. I bästa fall blir det politisk kommunikation som gör det möjligt för väljarna att tydligt se vilka skillnader som finns mellan de politiska alternativen! Det är det politisk demokrati handlar om. Om två år avgörs det. Tiden går fort. Snart är vi där. Och spännande ska det bli!

Politisk kommunikation måste bli bättre för väljarnas skull

Hur kommunicera politik? Så här ett år efter valet verkar partistrateger och kommunikatörer i både det rödgröna och blå laget något famla i sin ambition att prestera något vettigt att skapa fokus på i den politiska debatten. När den politiska kommunikationen inte fungerar ”vi får inte ut vår politik” är det mediernas fel och inte partiernas eller de folkvaldas. Men medierna sätter sin egen agenda. Det är det dom är till för. Och pressfolket hos politiker och partier försöker väl i och för sig så gott dom kan att bygga upp dramaturgin inför till exempel presentation av budgetpropositionen genom att läcka delar av den i förväg. Nej, politisk kommunikation måste vara mer än sluga pressekreterare. Den måste styras av ambitionen att skapa både dialog och föra fram idéer och tankar om det samhälle man vill bygga och eller förändra. Politik är på många sätt i sig själv att kommunicera. Först för att internt kommunicera fram partiets uppfattningar och sedan för att kommunicera ut den till väljarna. Det borde finnas en viss nedärvd skicklighet i detta. Och det finns det säkert. Lyser dock med sin frånvaro just nu.

Den som har det bästa budskapet och som kommunicerar det på bäst sätt mot prioriterad målgrupp har stora fördelar. Vi har i och för sig haft demokrati och partiväsende länge i Sverige, men ändå finns rätt stora brister i hur politik kommuniceras. Till exempel i förra valet i Stockholm valde de stora partierna att öka på sina bombmattor i valrörelsen med mer affischer, mer utdelning av flygblad och egenproducerade tidningar och fler valstugor. Det trodde man var avgörande för hur nå väljare i kombination med avancerade budskap om både det ena och det andra. Det kan i och för sig vara viktigt för att höja valstämningen. Men det är varken bra metoder för politisk kommunikation eller för att föra dialog med väljare om den politik man vill föra.  Det blir för koncentrerat under bara några veckor och bara för att det är val. Så känner väljarna.

Det räcker inte heller med att tycka att man har en bra politik och är överens med partikamraterna. Det är bara början. Dessutom är själva grundfundamentet för demokrati, val och påverkansprocesser att det bedrivs ett bra kommunikationsarbete. Arbetarrörelsen har skickligt genom decennierna nyttjat det faktum att de har en stor organisation med många människor som företräder rörelsens uppfattningar. Av motståndarna ibland kallad för ”stenkrossen”. De har haft en stark ambassadörsorganisation och kunnat kommunicera budskap och föra dialog med de strategiskt viktigaste målgrupperna via denna. Men denna styrka finns inte längre kvar på samma sätt. Det går inte att trycka på en knapp som till exempel vid ett val på 90-talet när Folkpartiet ville lagstifta om låga ungdomslöner och retade upp hela fackföreningsrörelsen som drog igång sin ”stenkross” och fick igång sina politiska ambassadörer på arbetsplatserna i valrörelsen mycket tack vare detta.

I dag är det politiska samtalet på arbetsplatserna avsomnat, ambassadörerna betydligt färre, och kommer förmodligen bli svårt att väcka till liv igen. Det senaste valet lyckades man heller inte få igång samtalet på arbetsplatserna och få ut sina budskap om högre a-kasseavgift, borttagande av avdragsrätt för fackisavgiften och försämringarna i sjukförsäkringssystemet som det skulle bli med borgerlig regering och som skulle drabba löntagarna. Ambassadörsorganisationen var inte intresserad. Om dom ens fainns där. Det räckte heller inte med att Göran Persson talade om att ”Sverige är på rätt väg”. Det fick inte de potentiella ambassadörerna att brinna och många ställde sig frågan: På rätt väg mot vad? Dessutom adderades ”Alla ska med” på denna resa som ingen riktigt visste vart den skulle. Här hade vi svaga budskap och ingen organisation att kommunicera det med. Det var en uppvisning i svag politisk kommunikation.

Det är en bister sanning för arbetarrörelsen att ambassadörsorganisationen inte fungerar längre och kräver ställningstaganden om hur de ska ersätta denna stora tillgång med annan politisk kommunikation. Arbetarrörelsen strategier måste ställas om för att nå målgrupper på ett mer differentierat sätt. Det vi nu ser efter valet i opinionssiffrorna är det pris som den borgerliga regeringen får betala för förändringarna, men det som (s) inte lyckades kommunicera före valet varken genom medier eller via egna ambassadörer. Oddsen kanske hade varit bättre med en berättelse som var väl förberedd och väl kommunicerad?
Dagens läge ett år efter valet är att det saknas både politiska berättelser och berättare som kan kommunicera berättelserna på ett bra sätt.  Från bägge håll. Tyvärr. Stäm av och ställ dig själv följande fråga: Vilket samhället vill den nya borgerliga alliansregeringen bygga? Vilka värderingar ska prägla vårt samhälle? Hur kommer Sverige att se ut om tio år om det blir fortsatt borgerligt regerande? Och samma sak med oppositionen. Vilket samhälle ser socialdemokratin framför sig om tio år? Eller på längre sikt? Kan du inom 30 sekunder ge tydliga svar på dessa två frågor? Förmodligen inte. Just i detta ligger den kommunikativa utmaningen för både allianspartierna och för oppositionen. Att leverera tydliga bilder.

Att en och en annan minister blir tvungen att avgå, att en minister är klantig när han rekryterar statssekreterare och diverse andra nybörjarfel och prov på dåligt ledarskap av statsministern kanske inte skulle spela så stor roll om berättelsen var tydlig. Lite skit på vägen kanske ingen bryr sig om, bara vi vet var vi är på väg. Men var finns alliansens berättelse om Sverige? Hur vill de kommunicera den? Och vem ska kommunicera den? Politik är inte bara idéer som ska stötas mot varandra och beslut som ska fattas utan är i högsta grad kommunikation också  Detta är märkligt nog något som alla inblandade känner till, men som ingen riktigt verkar förstå. Förlorare på det blir demokratin och alla dom som känner ett avstånd till politiken och makteliterna. Dom inte bara sitter vid makten långt ifrån oss väljare. Dom har inget att säga om vad dom vill med makten heller. Ansvaret för att det blir bättre ligger hos politiken. Ingen annan kan kommunicera politikens kärna än politiken självt. Dags att starta den resan!

Björn Sundberg

Bjornblogg_3Björn Sundberg, 51 år, är seniorkonsult och rådgivare inriktad på kontakt mellan företag, organisationer och sanhället. Bland Björns kunder kan nämnas HSB, IF Metall, Handelsanställdas förbund, Nordnet, Preem, Svenska spel, NCC, PRO och Riksidrottsförbundet.