Springtime-bloggen

Kunskapsspridning och desinformation följs åt på nätet, men brukar det inte vara lätt att skilja mellan sant och osant? 40-årsjubileet av den första månlandningen bjuder på en sorglig uppvisning i att det inte ligger till så. Det ser ut att nästan bli ett firande även av den mest befängda av alla konspirationsteorier, “Månlandningen var fejkad”.

Historien om Apolloprojektet börjar bli urblekt av tidens gång. Som nyhet betraktat blir månlandningen lite mindre spännande för varje jubileum Så för att bryta mot slentrianen i bevakningen bjuder media därför in några tvivlarröster. SVT vågar visserligen inte sända sin “Var vi verkligen på månen? förrän allra sist i ettans jubileumskväll på måndagen, medan Aftonbladet redan veckan innan var ute med en minnesartikel på fejktemat, “Månlandningen en bluff”.

Egentligen finns inte mycket att anmärka på. Tidningen bygger sin artikel på en intervju med astronomen Robert Cumming, som påpekar att “Kommentarstrådar och forum är nästan de enda kanalerna som finns kvar för de som tror på teorier om att månlandningen inte ägt rum”. Hans ord sporrar givetvis just dessa människor, som snabbt fyller kommentarsfältet med sitt brus.

Men samtidigt lade Aftonbladet ut läsarfrågan “Tror du att månlandningen var en bluff? I skrivande stund har 73 903 personer klickat in sin åsikt. Av dessa svarade 39,9 procent Ja. De väljer alltså att hellre tro på konspirationsteorierna än på Cumming och allt som luktar sunt förnuft.

Man kan väl gissa att den gode astronomen snabbt ångrade sin folkbildande insats i landets största tidning. Siffran ger en kuslig inblick i den kraft som ryms i skuggorna på nätet och deras förmåga att påverka människor till att tro på rent nonsens. En bloggkommentar från Aftonbladets redaktion visar att även de fick en smärre chock av resultatet.

Givetvis är själva sakfrågan också grundligt utredd på nätet och där finns bland annat Bad Astronomy som noggrant avlivar varenda myt. Men konspirationer går inte att informera bort, de är lever sitt eget liv − en unken restprodukt av samma öppna debattglada samhälle som en gång satte en människa på månen och byggde upp Internet.

Ändå måste jag göra ett eget försök att förklara det självklara. Konspirationerna och det påstådda fejket handlar alltid bara om själva månlandningen. Men det var inte det första och största problemet som Nasa brottades med efter president Kennedys rätt slafsigt framlagda löfte den 25 maj 1961.

Det knepiga var inte att landa utan att över huvud taget ta sig till månen. Den svåraste och dyraste utmaningen var att bygga en tillräckligt stor raket. Vid den tiden hade Sovjetunionen just skickat upp Gagarin i omloppsbana, i en farkost som vägde 4 700 kg, en rejält stor pjäs. Amerikanerna var vid den tiden ordentligt akterseglade med sin konservburk till Mercury-kapsel och små, opålitliga raketer.

Månlandningen krävde lyftkraft i en helt annan storleksordning. Resultatet blev Saturn V, den mest sofistikerade maskin som åtminstone dittills konstruerats. 110 meter hög och med en startvikt på nära 3000 ton kunde den lyfta 136 ton till omloppsbana och sedan puffa ekipaget på 45 ton med de tre astronauterna vidare ut till månen.

Därför är det med all rätt som Wernher von Braun  gått till historien som den viktigaste nyckelperson bakom månlandningen och som förkroppsligar begreppet Rocket science. Här syns han vid foten av sin stora maskin.  

Så vad har detta med konspirationerna att göra? Jo, samtliga tretton uppskjutningar med von Brauns månraket genomfördes framgångsrikt, vilket tiotusentals rymdturister i Florida som flockades runt basen kunde konstatera med sina egna ögon och öron. Det var öronbedövande upplevelser som erbjuds än i dag när rymdfärjan ger sig av – på ungefär en mils avstånd ligger ljudnivån på 90 decibel.

Precis hur svår utmaningen var framstod ännu tydligare genom Glasnost, då detaljerna om Sovjetunionens extremt hemliga månfärdsplaner blev kända. För det fanns en sovjetisk Saturn V också, N1-raketen, som hade ungefär samma dimensioner. Skillnaden var att den fallerade eller rentav exploderade vid alla de fyra försök som gjordes för att få upp den i luften.

Till ämnet hör också att Nasa har en fin tradition av goda kommunikationer. Det beror till stor del på rymdprogrammets största misslyckande, branden som krävde tre Apollo-astronauters liv i januari 1967.  Öppenhet och tydlig information blev administrationens svar för att tysta kritikerna och försäkra sig om fortsatt stöd från allmänheten och budget från kongressen.

Det är en tradition som lever än i dag. Den aktuella jubileumssajten för Apollo 11

är en bra start för den nyfikne. För rymdnördar finns guldkorn som Apollo Maniacs och den otroligt omfattande Apollo Lunar Surface Journal. Dagens hightech-kommunikatörer kan bland annat häpna över det maffiga 254 sidor tjocka presskitet till Apollo 11.

Allt detta bevisar åtminstone att månlandningen är extremt väl dokumenterad. Men vad hjälper det?

Efter 28 år är jag alldeles säker. Min spansklärarinna i High School talade sanning. Den milda fru Munoz hade lite jobbigt med att få klassens uppmärksamhet. Alltid vänlig och lågmäld, utom när hennes hemland kom på tal. Hon hatade Castro och vad han gjort med Kuba. Allra värst var propagandan om revolutionens framsteg, som tydligen även gjort avtryck i USA: “Skola och sjukvård hade vi ju redan, hur kan folk tro att det var något som Kuba fick av Castro”.

Visst kunde jag tro det, som produkt av den svenska 70-talsskolan där revolutionsromantiken nästan var schemalagd. Något måste ha fastnat, för att Kuba före Castro var en korrupt diktatur med en utfattig majoritet av analfabeter, det visste ju även jag som inte alls var med i den skäggige cigarrmannens fanclub.

Spansklärarinnans ord sådde ett rejält tvivel i min barnatro på revolutionens ljusa sidor, och det skingras nu slutgiltigt av debattören Johan Norberg i hans spalt i Dagens Industri den 4 mars. Norberg hävdar att “Kuba var ett av världens mest utvecklade länder före den kommunistiska revolutionen 1959” och ger flera exempel på dåtidens kubanska välfärd. Det gör inget om han överdriver en smula, för jag har ju redan hört samma budskap från min kubanska fröken och förstår äntligen att hon faktiskt hade rätt.

Tyvärr förstår jag också att utan detta vittnesmål hade jag nog haft svårt att riktigt tro på Norberg, som knappast är en oberoende forskare i ämnet. En sorglig insikt om om hur effektiv och seglivad en propagandalögn kan vara. Nu gör DI-krönikan istället att bitarna faller på plats, men varför tog det så lång tid?

Bland årets mottagare av Right Livelihood Award, ”Det alternativa Nobelpriset”, finns det kanadensiska lantbrukarparet Percy och Louise Schmeiser. I snart tio år har de processat mot Monsanto, bioteknikföretaget som anses leda utvecklingen av genmodifierade grödor och som blivit det allra rödaste skynket för motståndarna till denna teknik, med Greenpeace i spetsen.

Monsanto och paret Schmeiser är långt ifrån färdiga i domstolarna, men i den tyngsta instansen är deras fall redan avgjort. Mediernas intresse för historien och dess odiskutabla David-mot-Goliat-kvalitéer har garanterat åsamkat företaget förluster som vida överstiger det man någonsin kan få ut i skadestånd. Veckans prisutdelning blir bara ännu ett kvitto på en havererad kommunikation.

Att Monsanto har pedagogiska problem med att förklara nyttan av sin verksamhet är ett understatement. Men inte sjutton är det omöjligt. Måttligt förenklat så är jordbruksexpertisen långt mer entusiastisk än bekymrad över GMO-grödorna, en inställning som dock knappast delas av allmänheten. Frågan är om experternas hållning ens är känd av allmänheten. Mediernas roll i opinionsbildningen är odiskutabel och att gentekniken är något farligt lär sig snart varje svenskt skolbarn som börjar läsa tidningen.

På Monsantos svenska webbplats är det ett kringränt och smått självömkande företag som träder fram. En replik på en SvD-artikel från i mars ger mig dock ny kunskap och bekräftar misstankarna att det var en ren partsinlaga jag läste då. Synd då att den kunskapen stannat här och på bloggar med Greenpeace-kritik som väl aldrig når ut i breda nyhetsmedia.

Monsantos juridiska självmål har åtminstone en tidigare parallell: McLibel, ett förtalsmål som McDonald’s drev mot miljöaktivister Storbritannien. Hamburgarföretaget vann processen, vilket dock blev en klassisk Pyrrhusseger.

Vad lär vi av detta? Om inte annat så är det att bolagsjurister, om de får arbeta ostört, kan sänka hela varumärket.

Fotnot: Under arbetet med detta inlägg har jag bytt ut två ord som jag spontant kläckte ur mig: ”kemijätten” (om Monsanto) och ”genmanipulation” (istället för genteknik”). Ordval kan vara försåtliga! Här hade jag säkert bara genom att läsa tidningarna kommit ut på mark som var väl minerad av ena sidan i denna konflikt.

Aftonbladets bilskribent Robert Collin har i en lång rad av sina spalter stormat mot “hastighetstalibanerna”. Vilket avser Vägverket och i synnerhet dess trafiksäkerhetsdirektör Claes Tingvall som ligger bakom utplaceringen av hundratals fartkameror längs landets vägar. Tydligen är det Vägverkets linje som gäller även på Statens Väg- och Transportforskningsinstitut, VTI, som i Svenska Dagbladet den 22 oktober lägger fram siffror på att polisen inte tar de nya hårdare reglerna för bedömning av fortkörningar på allvar.

Collin är en skicklig talesman för “de vanliga hederliga fortkörarna” som i dussintal kommenterade SvD-artikeln med det sammanfattade budskapet att polisen borde jaga riktiga busar istället för sådana som dem. Visst plockar Collin enkla poäng bland läsarna bakom ratten, men han har en annan återkommande idé som åtminstone den borde ge myndigheterna något mer att fundera på: satsa igen på stora kampanjer.

Jag tror Robert Collin har rätt i att det går att kommunicera sig fram till bättre trafiksäkerhet. Ingen som var med om högertrafikomläggningen glömmer någonsin budskapet i den kampanjen (jag var knappt fem år). I dess efterföljd propagerades för bilbälten, barnstolar och andra säkra saker som blivit självklara att använda. Men vart tog trafiksäkerhetskampanjerna vägen? Allt som finns kvar är några stortavlor med budskap från Vägverket… men vilket? Minns inte, måste titta efter nästa gång jag kör förbi en.

Dagens trafiksäkerhetsarbete verkar annars mest kretsa kring den av Vägverket skapade och Riksdagen stadfästa Nollvisionen. Men den duger inte som utgångspunkt för breda kampanjer. Nollvisionen är en produkt av statistikfixerade politiker och myndigheter, som inte på något vettigt sätt går att översätta till en kommunikativ idé som fäster hos den breda bilande allmänheten. Vi är, till Vägverkets förtret, självcentrerade och cyniska: Vi accepterar 600 döda i trafiken varje år  så länge det inte är vi själva eller våra närmaste som bidrar till siffran.

Kanske menar Vägverket att det vore mossigt och farbroderligt att tala om för folk att använda blinkers när man ska svänga eller att en förare med mobil i handen måste välja mellan att styra och att växla, eller att hastighetstävlingar med fördel hålls på därtill avsedda motorbanor – några axplock av dagens aktuella trafiksäkerhetsproblem.

Jovisst, “Anslagstavlan” är ett daterat programformat, men nog finns det en slant över från kameraböterna till att prova nya grepp. Dagens cybervärld är ett Eldorado för kreativa propagandister.

Kom loss Vägverket, ge oss en intelligent pekpinne

Han heter Daniel Arthursson och pryder Ny Tekniks förstasida. Historien om Arthursson och hans företag Xcerion fyller ett uppslag i tidningen. 28 personer i Linköping som befinner sig ungefär där Microsoft var 1978, om jag förstått artikeln rätt. En berättelse om en smart kille och hans potentiellt revolutionerande teknik som kan förändra hela IT-branschen. Större än Linux, en våt dröm för Google. Smaka på det.

För en gångs skull är också läsarnas kommenterar på nätet nästan lika intressanta som själva artikeln. De avslöjar att Arthursson och Xcerion verkligen engagerar läsarna och bland tyckarna är det ganska jämnt skägg mellan dem som hissar respektive dissar. En typisk röst för den första gruppen är signaturen Analytiker: “Sverige har helt enkelt för korkade, bakåtsträvande, avundsjuka invånare som bara vill se problem istället för möjligheter och absolut inte se någon annan svensk lyckas”. En av motpolerna, kritikern “Holos”, fattar sig kort: “Suck. Varför envisas media alltid med att göra så här?”.

Frågan är enkel: För att locka dig att läsa artikeln. Fast det är sällan en förmodat seriös tidning vågar ta ut svängarna ordentligt och ropa ut en så drastisk slutsats som Ny Teknik. Hajp-varningen är så uppenbar att man anar att Ny Teknik drar till med Bill Gates-liknelsen bara för att testa om vi förstår att den är ironisk. Skeptikerna har dock övertolkat rubriken, för läser man hela uppslaget så är artiklarna långt ifrån okritiska.

Visst finns det en frisk fläkt eller unken doft (välj själv) av 1999 över storyn om Xcerion, som den serveras av Ny Teknik. Min cyniska hjärnhalva säger att Xcerion behöver pengar, men den entusiastiska halvan blir fascinerad.

Övervakningskameror är en tacksam symbol för storebrorssamhället och individens utsatthet. Detta ämne har under decennier engagerat media och man kan notera ett rejält uppsving på senare år. Det beror främst på Pär Ström, “integritetsombudsman” (läs: debattör). Ström är en outtröttlig linslus som medierna älskar eftersom övervakning är en hjärtefråga som blir bra rubriker. Men säljer den också lösnummer? Jag tvivlar.

Svenska folket tycks måttligt engagerat i frågan. Och när frågan ställs blir resultatet konsekvent att vi vill ha fler övervakningskameror! En artikel i fredagens DN behandlar kameror i krogköer, något som gillas av över 90 procent i tidningens webbfråga. Visserligen är även artikeln anmärkningsvärt positiv i tonen, men tankarna går ändå till TV-sketchen från 80-talet där Sven Melander agerar aktivistisk reporter.

Poängen? Tidningsklipp är inget kvitto på lyckad opinonsbildning. Journalisters intresse för vissa frågor motsvaras nämligen inte alls av ett allmänintresse. Ett annat högaktuellt exempel på fenomenet är beslaget av TV4-reportern Trond Sefastssons dator. GRUNDLAGSBROTT enligt journalistförbundet och Sefastssons chef, men för polisen en självklar rutinåtgärd i en brottsutredning – och, törs jag påstå – väl i linje med allmän rättsuppfattning.