Springtime-bloggen

De senaste dagarnas händelser i Iran följer vi alla. Först ett valresultat som fick oppositionen att skrika valfusk; och som fick miljoner att ta till gatorna i demonstrationer; demonstrationer som sedan möttes av blodigt våld från regimen.

Men exakt vad som händer är svårt att följa när iranska myndigheter kopplar ur hela tv-kanaler, stänger ner mobilnätet och ibland blockerar hela Internet.

Vi lägger istället pussel med den information som ändå sipprar ut.  Den kommer från reportrar från marken som smugglar ut sina bilder och historier. Och den kommer från bloggar, SMS, mobilbilder, YouTube-klipp, mikrobloggar som Twitter etc. 

Och dessa mötesplatser används inte bara för att förmedla information utan även för koordinera aktivieteter och till att utföra aktiviteter. (Kollegan Anders Lundkvist har tidigare skrivit om nätets koordinerande kraft på temat folkrörelse 2.0.) 

Till exempel ser jag på Twitter hur fler och fler profilbilder på de vars mikrobloggande jag följer har blivit gröna. Uppmaningen är: ”Grönfärga din profilbild och visa ditt stöd för iransk demokrati.” Grönt är ju inte bara islams färg utan även den iranska oppositionsledaren Mousavis kampanjfärg.   (Här kan du själv ändra din Twitter-bild till grönfärg: http://helpiranelection.com/.)

Och ett påbud senaste dagarna som spridit sig som löpeld i Facebook och på Twitter är att man ska ändra den hemort som man anger i sin användarprofil till att vara just Iran. Påbudet ser ut så här:

”Set your location to Tehran and your time zone to GMT +3.30. Security forces are hunting for bloggers using location/timezone searches. The more people at this location, the more of a logjam it creates for forces trying to shut Iranians’ access to the internet down.”

Så även om iranska myndigheter försöka skapa mediaskugga över landet är det sammelsurium av röster som gör sig hörda.

Och i det virrvarret står traditionella media och försöker reda ut vad som är verkligt och vad som är propaganda. 

Två olika förhållningssätt har jag sett senaste dagen: 

• The New Yorker håller fast vid sin linje om längre resonerande artiklar av egna skribenter – men väljer att anonymisera skribenten. Så den iranske journalist som i veckans nummer ögonblicksskildrar från Tehran står utan byline till sin artikel för att undvika repressalier. Läs den utmärkta artikeln här: ”With the Marchers, A resident reports from the streets and the rooftops”.

• Anrika New York Times försöker istället balansera ”citizen journalism” med traditionell kritisk källgranskning, och använder sig öppet av externa medborgarkällor. De berättar själva om hur de gör balanserar nyhetsvärderingen i ett YouTube-klipp de la upp igår:

- Anders Sjöman

Springtimes ning: http://ning.springtime.nu/profile/anderssjoman
Twitter: www.twitter.com/anderssjoman
Facebook: www.facebook.com/anders.sjoman