Så var det äntligen dags för Almedalsveckan första skräckis. Dimman låg tät över Visby, gatorna ekade öde, staden hade på riktigt förvandlats till en spökstad. Nere vid vattnet vid Almedalens hotell rådde dock stilla aktivitet. Mörkret lystes upp av eldar och i en cirkel hade frusen skara samlats. Med hjälp av filtar och sköna stolar och med värmande korv i magen var de dryga fyrtio vid gott humör. När domkyrkans klocka slog tolv och spöktimmen inträtt startade kvällens lägereldsledare Bo Krogvig sin skräckhistoria.

Det är den 17 januari 2025. Tågen står stilla för att järnvägen inte rustats upp. Vi kokar vårt vatten för att ledningarna inte fungerar. Bostäder förfaller och barnen blir sjuka av sina hem. Vi pratar allt mer om områden som ghetton och slum. Under många år har kommunalråd och ministrar sagt ”det går nog ett år till.” Inte för att de var onda, utan för att de prioriterade annat. Några prioriterade ett tolvte jobbskatteavdrag, andra hade bara för mycket annat att göra.

Men det gick inte ett år till. Till slut kunde Sveriges infrastruktur inte bära det som den var tänkt att bära.

Bo Krogvig tar oss med på en hisnande berättelse i en framtid då inget fungerar. En framtid som faktiskt skulle kunna bli verklighet om vi inte vårdar och tar hand om det vi äger gemensamt.

Så är det publikens tur att komma in i historien. Lösningar diskuteras. Samtalet rör sig från politisk ideologi och partiernas framtid till kollektiva kontra individuella lösningar och demokratins utmaningar. Högt och lågt, skräck och hopp, nutid och framtid. Diskussionen är lågmäld och het på samma gång.

När lägerelden falnar avrundas kvällen. Med nya insikter och tankar bryter vi upp samtidigt som dimman lättar.