Jag vet inte om det är synd om BP:s styrelseordförande Carl-Henric Svanberg. Klart är dock att han just nu är den främste representanten för ett helt folk som överskattar sina språkkunskaper. Jovisst är vi svenskar är duktiga på engelska, fast kanske inte riktigt lika bra som vi tror.

Det är svårt att vara engelsklärare i Sverige, för alla kan det ju redan. Simpsons och Clint Eastwood har lärt oss det vi behöver för att ta oss fram. Lärarna kanske gör lite fel. Ordförråd och grammatik fixar vi rätt bra med hjälp av våra hjältar från musiken, filmen och webben. De borde istället styra upp oss lite och guida rätt i detta ord- och nyansrika språk.

En klok engelsklärare är också en rådgivare som ser till att du kan använda din engelska konservativt – undvik ironier och idiomatiska uttryck som du inte är riktigt bekväm med. Men framför allt att du ska skilja mellan officiella, yrkesmässiga sammanhang och det privata.

Av dina engelskspråkiga vänner får du kanske höra frikostigt med svordomar och könsord, precis som på film. För det är väl så man pratar? Verkligen inte. I klassrum, sammanträdesrum och kort sagt överallt där människor möts utanför den närmaste sociala kretsen gäller strikta regler för rent språk. Faktiskt samma regler som vi svenskar älskar att raljera över när vi hör ”blippandet” som ersätter svordomarna på amerikansk teve. Du använder helt enkelt inga fula ord.

Anglicismer och påverkan från engelskan är något vi har att leva med. Jag tror inte riktigt på Språkförsvaret och den franska inställningen till främmande språk. För visst är det kul att krydda den ordfattiga svenskan med ett litet kraftuttryck som ”big time” eller en svåröversatt tungvrickare som ”ubiquitous”?

Nej, det är bara när jag hör ”Svanbergare” som jag reser ragg; svenskar som pratar engelska utan att inse hur de uppfattas av ett engelskspråkigt öra. Därför måste jag genast bannlysa det populäraste sättet att uttrycka förvåning på ren svengelska, ”Oh, shit”.