De Nya Moderaterna talar aldrig eller sällan om konservatism, nyliberalism eller liberalism när de formulerar sin politik för väljarna. Hur ofta har du hört Fredrik Reinfeldt säga: Jag är liberal! (Eller möjligtvis: Jag är nyliberal!) Vänsterpartiet har sedan några år avsagt sig kommunismen till förmån för att beskriva sig som ett progressivt vänsterparti. Och kommunicerar sig inte som – Vi är kommunister!

Socialdemokraterna beskriver sig sällan som demokratiska socialister. I sin kommunikation använder de inte längre ismen socialism som vision för det samhälle som de vill bygga. Hur ofta i sina tal har du hört Mona Sahlin säga – Jag är socialist! Det har visserligen gått en generation sedan Palmes tid, men vi är nog ändå många som minns att det lät annorlunda då.  

Att använda ismen i det politiska erbjudandet till väljarna och för att locka medlemmar på framstår i dag som förstelnat och ett alltför komplext sätt att arbeta på. Åtminstone ur ett kommunikationsperspektiv när man vill prata politik och berätta om vad man vill och varför. Ismen hänger möjligtvis med lite grann i bakgrunden, som en del av partiets politiska arvegods. Den tillhör partiets historia används inte längre som ett aktivt raster när man värderar dagens politiska utmaningar.

Ismer har historiskt hängt samman med ett dogmatiskt förhållningssätt till politik. Det omfattar ett helt paket av åsikter där den som ansluter sig till ismen ställer sig bakom hela paketet i ismen utan att kunna ifrågasätta någon del av det. Antingen är du socialist eller inte. Antingen är du en konservativ eller inte. Antingen är du liberal eller inte. Det är dogmen som prioriteras och inte resultatet av den.

Ett modernare politiskt raster för hur man ska förhålla sig till samhällsföreteelser är att arbeta med och kommunicera grundvärderingar och att sätta ord på dessa. Det är därför spännande att se att ett riksdagsparti går mot strömmen.

Det enda parti som tydligt talar om sin ism i dag är Folkpartiet, som frontar liberalismen i sin politiska kommunikation. Detta är oerhört spännande! Vad är det för grundanalys som har gjort att Folkpartiet väljer denna väg? Lyssna på den nye EU-ministern Birgitta Ohlsson som i Korseld i Aftonbladet gång på gång använder sin ism som grund för sitt argumenterande. 

Har Folkpartiet gjort ett strategiskt övervägande som utgår från att man lockar väljare genom att prata ism, eller har det bara halkat till och blivit så utan analys? Det blir intressant att se om – och hur – partiet kommer att utveckla detta spår inför valet i höst!