I helgen startar fotbollsallsvenskan.

För oss fotbollsälskare är det en stor högtid. Vilka lag har gjort de bästa värvningarna? Vilka har blivit av med bra spelare? Hur lyckas tränarna implementera nya spelystem och bygga lag av olika spelartyper?

Sverige är ett fantastiskt idrottsland. Under decennier har vi haft världens bästa idrottare inom tennis, ishockey, handboll, skidåkning, friidrott och golf. Detta lilla land med nio miljoner invånare visar år efter år hur duktiga vi är i hård internationell konkurrens. Som en förklaring till det svenska idrottsundret brukar ges att idrotten bygger på ideella insatser och att alla familjer; barn och ungdomar, oavsett privatekonomi har möjlighet att delta. Det gör att talanger kan fångas upp och få ett bra stöd för utveckling. Just detta är väldigt unikt i ett internationellt perspektiv. 

Det är för många ett okänt faktum att idrottens organisation i Norden bygger på hundratusentals ideella insatser. Bara i Sverige räknar man till 600 000 ledare och över tre miljoner aktiva medlemmar i de 67 specialidrottsförbunden. Det kallas för folkrörelseidrott. Även i Norge och Finland är idrotten organiserad på samma sätt.

Men tyvärr hör vår fotbollsallsvenska till de sämsta serierna i Europa. Trots det älskar vi vårt AIK, Djurgården, IFK Göteborg och alla de andra allsvenska lagen. Dessa starka fotbollsvarumärken symboliserar så mycket för oss när vi ser matcherna.

Att passningsspelet lämnar mycket att önska och att lagen saknar stjärnor uppvägs av dramatik och spänning. Vinner mitt lag? Men emellanåt undrar jag varför journalistiken inte tar parti för oss åskådare och ifrågasätter kvalitén?

Och det är alltid lika kul när det börjar igen på våren. När kulan är i luften. Av och till kommer bräscher om att det som kallas underhållningsidrott bör knoppas av och leva under andra betingelser än folkrörelseidrotten i övrigt.

En del vill bli av med den så kallade 51-procentsregeln som gör att svenska fotbollsklubbar och deras representationslag inte kan bjudas ut på en fri marknad och köpas upp av hugade spekulanter i form av riskkapital eller någon välbärgad som vill äga ett eget lag – en svårslagen statussymbol. (51-procentsregeln innebär att ett bolag som driver ett lag som representerar en fotbollsklubb måste vara majoritetsägt av klubben).

Att knoppa av underhållningsidrotten kanske kan vara rätt väg för att få in mer kapital och höja nivån – att kunna köpa och behålla spelare från andra länder. Det skulle kanske också kunna stimulera våra unga talanger att tidigt få möta riktigt bra spelare. Och på så sätt speeda på deras egen utveckling. Men det finns risker också med investerare och helägare av lag. De vill givetvis forma lagen som de vill och de vill få stor utdelning på insatt kapital. Vilket kan stå emot föreningsmedlemmarna som vill ha mer sportsliga mål för verksamheten.

Jag tror att det ändå är dags att se över 51-procentsregeln. Men hur ska idrotten kunna släppa in och attrahera mer kapital utan att samtidigt kasta ut folkrörelsetanken – barnet med badvattnet? I Storbritannien har lag sålts ut på löpande band. Det största – och mest varnande – exemplet är Manchester United. Här har motsättningar mellan riskkapitalister och lagens supportrar tagit sig starka uttryck. Utvecklingen har gått för snabbt vilket förödande konsekvenser för klubbkänslan. Supportrarna har vänt sig mot ägarna.

Oavsett hur det går med möjligheten att stärka föreningskassorna och avlöna bättre spelare, så kan det faktiskt också vara ganska roande att se ickeperfekta spelare slå en och en annan felpassning! Och publiktillströmningen är trots knackigt spel ganska god. Så även om VM i sommar spelas utan blågult så mår svensk fotboll mestadels bra.

Forza Allsvenskan!