Idag ska industrin komma överens om kollektivavtalade löneökningar. Det som detta avtalsområde kommer överens om kommer att ligga som grund för alla förhandlingar som kommer att gälla hela det svenska löntagarkollektivet på över 3 miljoner löntagare – som berörs av kollektivavtal. Den konkurrensutsatta exportindustrin har inte gått bra under de senaste åren. Dessutom är vi inne i en lågkonjunktur.

Det är rent opinionsmässigt ingen bra förutsättning för facket att lyckas med sina krav om upp till 3,5 procents generella löneökningar inom dessa sektorer. Men å andra sidan har handel och tjänster gått bra. Och i Danmark och Tyskland har man nyligen tecknat tvååriga avtal inom industrin med löneökningar på 1,4 procent per år. Finns det i andra länder utrymme för löneökningar där man har klarat krisen sämre så varför skulle det inte finnas i Sverige? menar man. Nu startar förhandlingsspelet. Så här ser positionerna ut:

1. Arbetsgivarna vill ha nollavtal centralt. Dvs inga generella löneökningar men kan tänka sig lokala löneökningar i branscher och företag som har gått bra. Annars är det risk för konkurser och att folk blir av med sina jobb. Dessutom tror arbetsgivarna att relativt sett stora generella löneökningar kan öka risken för inflation och påverka ränteläget negativt.
2. Facket vill ha generella löneökningar på samma nivåer som tidigare, dvs runt tre procent. Man anser, till skillnad mot arbetsgivarna, att det finns utrymme trots lågkonjunkturen. Facket menar också att det måste till löneökningar för att det inte ska uppstå deflation och att det är viktigt att även den inhemska konsumtionen stimuleras. Inom industrin har man redan tagit smällen, anser man, via avtal om minskad arbetstid inom branscher där det har gått dåligt. Facket är emot att lägga ut löneutvecklingen på företag och branscher lokalt därför att det skulle undergräva den enskilde löntagarens möjligheter att få löneökningar överhuvudtaget. Man litar inte på de lokala arbetsgivarnas vilja.

Bevarandet av den så kallade svenska löneökningsmodellen är en bricka i spelet. Den bygger på att man varje år ger alla anställda som har kollektivavtal (90 procent av alla löntagare) små löneökningar i centrala avtal. De ska ligga på en sådan nivå att ekonomin inte tar skada – att varken deflation eller inflation uppstår. Fackets önskan om generella löneökningar uppvägs med denna modell av att arbetsgivarna kan räkna med fred på arbetsplatserna. Centrala avtal ger över tiden färre konfliktåtgärder och produktionen kan löpa på utan störningar. Detta förhållande utmanas nu framförallt av arbetsgivarsidan.

När nu arbetsgivarna kräver att löneökningstakten ska fastställas lokalt står det alltså emot en princip som det är väldigt svårt för fackföreningsrörelsen att lämna. Detta är facket troligen beredda att ta strid för. Det vill säga vi står i en avtalsrörelse som kan leda till konflikt på bred front med både lockout och strejker. Ett läge som nog enligt alla inblandade parter skulle vara högst olämpligt med tanke på att Sverige som nation behöver stärka samhällsekonomin nu när exporten har gått dåligt ett tag. En bred konflikt skulle inte gynna någon. I slutänden kommer det nog att påverka viljan att sluta avtal och viljan till att förhandla fram en gemensam lösning på ett positivt sätt.  

Alliansregeringen vill heller inte ha detta som en het potatis som tar fokus från deras möjligheter att vinna valet och inte heller oppositionen vill detta. Men politikens möjlighet att påverka avtalsrörelsen är låg. Parterna ska göra upp utan inblandning, heter det. Men en viss press kommer nog parterna att känna från samhället i övrigt att snabbt hitta en lösning.

Enligt konjunkturinstitutet och bankekonomer tål ekonomin en ökning av lönerna på 1,5-2 procent under de kommande året. En snabb konklusion med korten lagda som får bli en kvalificerad gissning är att det blir som ekonomerna tror att samhällsekonomin tål:

Centrala löneökningar över hela linjen i ett ettårsavtal på runt två procent.

Det får bli min gissning.