För någon timma sedan avslutades direktsändningen från den
stora nationaldagsparaden på Himmelska fridens torg.

Historia och nutid för den 60 år gamla Folkrepubliken skildrades
genom en två timmar lång parad. Runt 200 000 människor sägs ha deltagit i
uppvisningen.

Det fanns ingen chans att se paraden live. Myndigheterna har
genom restriktioner och via media låtit det bli tydligt att bästa sättet att
fira nationaldagen på är hemma i soffan framför TVn. De flesta verkar ha följt
påbudet. Under en promenad timman innan paraden såg jag mycket få människor,
och ännu färre bilar. Jag handlade mitt fika, gick hem och bänkade mig framför
TVn.

Det är svårt att inte bli imponerad av arrangemanget, och
det är något speciellt med att på TV se tusentals ballonger släppas av barn på Himmelska
fridens torg och sekunderna senare från lägenhetsfönstret se dem sväva upp mot himlen
några kilometer bort.

Paradens första del, en truppinspektion och militärparad, upptog
den inledande timman. Fascinationen över raka led och modern hårdvara avtar
efter ungefär en kvart. Flygvapnets överflygning över stan piggar upp en aning,
men det bestående intrycket är ändå att ha tittat bakåt till en tid då världens
supermakter jämförde längden på sina missiler.

Den andra delen är mer intressant. Under den visas viktiga
historiska perioder, Kinas samtliga provinser, och nutida framsteg upp. ”Mao
Zedong thought”, forna ledare som Deng Xiaoping och Jiang Zemin, nuvarande
presidenten Hu Jintao med sin teori om ”scientific development”, jordbruk,
rymdfarare, olympiska mästare, vindkraftverk, Expo 2010-maskoten och representanter för Kinas minoritetsfolk – alla passerade de förbi i en färgglad
kavalkad av dansande människor. I bakgrunden formade 80 000 elever från
stadens skolor slagord med hjälp av färgade plakat; ”tjäna folket”, ”följ
partiets påbud” och så vidare.

Det var få överraskningar. Budskapen är de vi känner igen;
modernisering, ett enat folk och ett styre som handfast och metodiskt för
landet framåt.

Men mest intressant var kanske det som saknades, som t ex de
första trettio åren av Folkrepublikens historia. Från revolutionen hoppar vi raskt
fram till 1978 och Kinas öppnande för omvärlden. Ingen hade förväntat sig att
se kassa stålverk, massvält och intellektuella med dumstrut på huvudet passera
i paraden. Men finns verkligen ingenting att säga om landets första trettio år?

Det är förstås fråga om en historieskrivning som passar det
nuvarande ledarskapet. Deras legitimitet bygger delvis på de tidiga kommunisternas
verk, men det svårt att förklara hur Det stora språnget och Kulturrevolutionen bidragit
till dagens positiva utveckling. Enklare då att lägga fokus på rymdraketer, höghastighetståg,
solceller och kvinnliga stridspiloter.

Jag är säker på att många kineser känner en enorm stolthet
när de ser paraden. Det har de all rätt att göra. Här har lidits mycket för den
relativt goda verklighet som många lever i idag. Och jag är lika säker på att
många i väst kommer att sucka över den skeva historieskrivningen, den övning i
kollektivism som paraden utgör och de ingrepp i folks vardag som
förberedelserna inneburit. For oss blir uppvisningen absurd.

Men det här var ingen uppvisning för dig och mig, det var en
två timmar lång reklamfilm för Kinas kommunistparti. Och den reklamfilmen
säljer ett fortsatt styre som jag tror att folket kommer att köpa.