I dagarna kungjorde Mona Sahlin och Peter Eriksson att man bildar en valallians inför riksdagsvalet 2010. Detta har mottagits med mycket av intern kritik framförallt inom fackföreningsrörelsen/LO. Oron är stor för att miljöpartiet ska ges för stort utrymme att påverka eventuella förändringar och vad man inom facket kan uppleva som försämringar av arbetsrätten. (mp) har tidigare visat sig villiga att gå med på förändringar som framförallt arbetsgivarsidan önskar genomföra. Det finns också en kritik mot att det socialdemokratiska partiet vill att Sverige godkänner Lissabonfördraget innan frågan om hur effekterna i EG-rätten av Lavaldomen blir på det europeiska planet. Man vill avvakta den sk Stråth-utredningen innan Sverige ska signa fördraget. Dessutom finns en skepsis på lokal och regional nivå inför (mp) och hur man ska kunna bedriva en aktiv lokal valrörelse för en delvis arbetsrättsfientlig allians. Jag tror nog att facket kan vara ganska lugna ändå i denna situation. Mona Sahlin måste se till att (mp) avstår alla krav på förändringar av arbetsrätten och att man hundraprocentigt ställer upp på den svenska modellen med starka kollektivavtal på hela arbetsmarknaden, med en stödjande lagstifting i bakgrunden utan större förändringar. Så detta borde betrakta som en önskad facklig lösning och inte tvärtom. Annars blir hennes och partiets situation politisk omöjlig. Att inte ha med fotfolket går inte helt enkelt. 

Att utestänga Vänsterpartiet blir dock en mer het potatis. Men är i praktiken heller intet nytt under solen. Vänsterpartiet har aldrig fällt en ”arbetarrregering” och kommer nog inte göra det år 2010 heller om dom rödgröna vinner valet. Och det finns inget som säger att Vänsterpartiet ändå till sist inte kommer att bjudas in till någon slags politiska överenskommelser av de ”rödgröna”. Politiskt strategiskt tar Mona Sahlin nu en kalkylerad risk med att utmana facket, men har tänkt längre än så.