En del av vårt arbete i Kina handlar om att förstå,
förklara och hantera skillnader mellan det kinesiska och det västerländska
perspektivet.

Våra olika utgångspunkter märks ofta i hur väst och Kina
reagerar på aktuella händelser och personer. Några till synes banala, men inte
desto mindre belysande, exempel på just detta finns att hämta i
invigningsceremonin.

Först ut är OS-invigningens lilla sångfågel – som sen
visade sig vara två
fåglar, en skön och en skönsjungande. Nästa exempel handlar om de
synnerligen vältajmade och sprakande fotspår
som ledde från Förbjudna staden till Fågelboet. Det visade sig senare att
TV-fyrverkeriet var förinspelat. Sist men inte minst har vi de glada
barn som i autentiska minoritets-kostymer bar in den kinesiska flaggan. Det
har dock visat sig att det enda autentiska i representationen av Kinas
minoritetsgrupper var kostymerna. Alla de små flaggbärarna tillhör nämligen den
etniska majoriteten Han.

Under dagarna som gått sen invigningen av OS har dessa
exempel vädrats flitigt i väst-media. Tolkningen tycks vara att Kina lurat tittarna,
att invigningen egentligen inte var så bra och imponerande som den såg ut.
”Bra” och ”imponerande” i den västerländska kontexten är intimt förknippad med
begrepp som ”äkta” och ”på riktigt”.

I Kina diskuteras helt andra aspekter av invigningen. Här
pratade man till en början inte speciellt mycket om dessa tre delar av
föreställningen. Efter att väst lyft upp frågan har den bemötts men här är det
inte någon som känner sig lurad. Här ser man snarare de två sångfåglarna, de
förinspelade fyrverkerierna och minoritets-maskeraden som praktiska och
ändamålsenliga lösningar för att uppnå bästa möjliga resultat. Vi har en flicka
som är söt och en som sjunger fint – vi tar det bästa av två världar och får
perfektion. Eller som Chen Qigang – ansvarig för
musiken under invigningen – förklarar:

- Barnet som
syntes i bild när den kinesiska flaggan bars in på arenan måste vara perfekt
till utseende, känsla och uttryck. Anledningen till att Yang inte fick synas är
att vi ville förmedla rätt bild. Vi tänkte på vad som var bäst för nationen.

I relation till Kina blir svenskarnas vurm för det
”autentiska” och ”äkta” väldigt tydlig. Tydligt blir också våra skillnader i
värderingar och perspektiv. I Sverige hade det förmodligen aldrig varit ett
alternativ att låta två flickor dela på jobbet. Vi hade förhoppningsvis låtit
etniska grupper representera sig själva. Och vi hade hellre givit
TV-producenten magsår och kört fot-fyrverkerierna live. Det hade kanske inte
varit perfekt men det hade varit äkta.

Ur ett kinesiskt perspektiv hade vi kompromissat och
offrat ”nationens bästa” för… ja för vad då? Vårt svar hade förmodligen varit
– För ”nationens bästa”.

Sverige hade varit tillfreds.