Amerikanska och svenska medier rapporterar att den amerikanske senatorn Barack Obama håller på att göra nätneutralitet till en valfråga. Det förefallet enligt min mening osannolikt att någon IT-relaterad fråga seglar upp som en avgörande valfråga i det amerikanska valet överhuvudtaget, men det kan med anledning av Obamas utspel vara värt att fundera lite på hur nätet bör och kan regleras.
Internet är väldigt korkat
Kollegan Tobias Gyhlénius tipsade häromdagen om att Barack Obama gör nätneutralitet till en valfråga i det amerikanska presidentvalet 2008. Nu tror jag personligen att det är ytterst osannolikt att Obama kommer att få kandidera för demokraterna. Jag tror på John Edwards.
Nåväl, inledningsvis bör det konstateras att Internet som sådan är en ”dum” teknik. Det är en end-to-end-teknik, vilket innebär att nätverket i sig inte har någon intelligens. Det kan bara transportera data. Vad som händer med denna data är sedan en effekt av vad som sker på ändarna. I det avseendet påminner Internet mycket om boktryckarkonsten. Jag har ju tidigare här i Springtimes blogg tjatat om att boktryckarkonsten som sådan var inte farlig, men den information som kunde distribueras med hjälp av den kunde uppfattas som ”farlig” eller ”dålig” och värd att censurera på olika sätt. Längst gick katolska kyrkan med sitt index över förbjudna böcker (vilket även vissa mer moderna aktörer söker kopiera). Boktryckarkonsten som sådan lät sig inte påverkas. Tekniken var dum och förstod inte vad den bar för innehåll (den som vill forska vidare i detta ämne rekommenderas för övrigt en kontakt med Sveriges främste kännare av skärningspunkten mellan cyberspace och renässansen: Mikael Hörnqvist). Samma sak gäller Internet, oavsett om det är politiska budskap, hate speech, bombrecept, bilder på släkt och vänner, upphovsrättsligt skyddat material, ett brev till en vän eller barnpornografi som distribueras så förstår nätverket ingenting. Det är bara data för nätverket. Detta kan givetvis ändras genom att man sätter in produkter hos internetoperatörerna som granskar eller förändrar arkitekturen. Varför skulle man göra det? Den som vill reglera Internet som sådant bör förmodligen införa den typen av begränsningar i arkitekturen (jmfr med Zittrain och Edelmans undersökning av nätcensur i Kina).
Fri och öppen arkitektur förutsättning
Samtidigt är den ”fria och öppna” end-to-end-arkitekturen i mångt och mycket en förutsättning för de stora tekniska landvinningar som är relaterade till Internet (se Lemley och Lessig, i The end of end-to-end). Det finns givetvis möjligheter att även på mjukvaruväg i den enskildes dator förändra vad personen kan ta del av på nätet. En sådan produkt som är intressant ur ett historiskt perspektiv är Netnanny. Netnanny filtrerar bort obscent material och annat som föräldrar inte vill exponera sina surfande barn för. En annan liknande produkt är Cyberpatrol. Det kan tyckas okontroversiellt. Vem vill att ens barn skall utsättas för internetpornografi och artiklar som förespråkar terrorism? Tittar man på vad dessa verktyg filtrerar bort kan det emellertid handla om allt från alternativa trosföreställningar (i Sverige skulle väl det vara kristendomen om man får tro vissa debattörer) till förespråkande av rättigheter för homosexuella (se för en ordentlig genomgång Peacefires uppställning av problem med filtreringen). Helt plötsligt känns den katolska kyrkans index inte avlägset.
John Gilmore om nätcensur
Den illustre och sarongbärande John Gilmore har sagt: ”The Net treats censorship as damage and routes around it.” (se för ett utvecklat resonemang Greplaws intervju med Gilmore). Det torde emellertid förutsätta att man har fria vägar att transportera information på. För det fall det finns kontroll på all access, alla påfarter, till nätet är det tekniskt möjligt att utöva långtgående, om än inte absolut, censur. Kinas agerande torde vara ett exempel på detta.
Det bör konstateras att Internet redan är reglerat på en mängd sätt. Hate speech är exempelvis förbjudet i Sverige under lagen om hets mot folkgrupp. Upphovsrättsintrång beivras enligt upphovsrättslagen. Innehav och spridning av barnpornografi är förbjudet oavsett vilken teknik som används.
Man kan argumentera för att man inte kan stoppa alla upphovsrättsintrång med en lag. Det kommer alltid finnas människor som kan kryptera sin trafik eller skicka delar av en fil (exempelvis idag möjligt med hjälp av Bittorrent) för att dölja sina upphovsrättsintrång. Vidare kan man endast komma åt sådant material som ligger inom det egna landet eller utövas av egna medborgare. Det skulle kunna vara argument både för att inte reglera Internet alls (”det är ändå omöjligt att uppnå hundraprocentig reglering”) eller ett argument för att sluta reglera på den nivå som är idag och införa reglering på arkitekturnivå (”ta bord end-to-end och inför kontrollmekanismer för att kontrollera innehållet”). Att Internet är svårreglerat är i sig inte ett argument mot att reglera nätet på denna nivå eller mot att behålla den ”fria” arkitekturen. När den omdebatterade Communications Decency Act prövades i Supreme Court i Reno v. ACLU (521 U.S 844 (1997)) : Communications Decency Act sade Judge Scalia angående ineffektivtetsargumentet:”[if the government] succeeds in excluding children from 250 out of 500 [indecent bookstores] that’s no use?” Väldigt få lagar ger hundraprocentig effekt. Dessutom kan man fråga sig vilken typ av samhälle som arbetar för att uppnå den typen av resultat av sin lagstiftning?
Särreglera inte Internet
Man gör ett systematiskt felslut om man vill särreglera Internet vad avser innehållet. En sådan inställning kan leda till slutet för end-to-end och det riskerar att äventyra nya uppfinningar och innovationer vad gäller vad som kan transporteras på nätet och dessutom leda till att dagens internetteknik ”fryses”. Internet är inte en anarki idag. Det finns lagar som styr innehållet på nätet. Samtidigt är Internet fortfarande under stark utveckling. Det är ytterligare ett skäl att vara försiktig med att särreglera Internet. En global reglering av Internet 1996 hade exempelvis kunnat leda till att vi inte fått uppleva peer-to-peer-tekniken eller instant messaging, vilket i sin tur kunde minskat möjligheterna till att utveckla IP-telefoni (som idag ofta bygger på erfarenheter dragna från peer-to-peer-liknande tekniker). Det är även lätt hänt att reglering av ny teknik ger oväntade konsekvenser. Lessig ger i sin bok Code ett exempel på detta när det gäller frivillig reglering av AOL, America Online. AOL, som på den här tiden var en elektronisk anslagstavla, ville komma tillrätta med ”snuskprat” och andra osedligheter. Man förbjöd därför användningen av ordet ”breast” (bröst). Problemet var bara att The American Breast Cancer Society som huserade på AOL helt plötsligt inte kunde diskutera sin gemensamma sjukdom. AOLs agerande ger ett exempel på vad som kan hända när man ändrar förutsättningarna för den arkitektur som information transporteras genom och är enligt min mening ett starkt argument för fortsatt end-to-end-teknik för Internet. Då kan regleringsmisstagen i de fall de förkommer genomföras i ändarna och åtminstone inte påverka alla…
Argumenten för och emot reglering påminner mycket om de som hördes redan när det gällde boktryckarkonsten. De åtgärder som vidtas känns också igen (jmfr Cyberpatrol och Netnanny med Index). Om historien har visat oss något så är det att man skall vara försiktig med att reglera nya medietekniker.
Denna långa utläggning (orkade du läsa ända hit är jag djupt imponerad!) skulle alltså vara ett skäl att lägga en röst på Barack Obama. Om man var amerikan och om Barack Obama blir nominerad som demokraternas presidentkandidat. Nu är jag inte amerikan och Barack Obama kommer nog inte att bli nominerad. Jag hoppas emellertid att det relativt fria Internet består.