Övervakningskameror är en tacksam symbol för storebrorssamhället och individens utsatthet. Detta ämne har under decennier engagerat media och man kan notera ett rejält uppsving på senare år. Det beror främst på Pär Ström, “integritetsombudsman” (läs: debattör). Ström är en outtröttlig linslus som medierna älskar eftersom övervakning är en hjärtefråga som blir bra rubriker. Men säljer den också lösnummer? Jag tvivlar.

Svenska folket tycks måttligt engagerat i frågan. Och när frågan ställs blir resultatet konsekvent att vi vill ha fler övervakningskameror! En artikel i fredagens DN behandlar kameror i krogköer, något som gillas av över 90 procent i tidningens webbfråga. Visserligen är även artikeln anmärkningsvärt positiv i tonen, men tankarna går ändå till TV-sketchen från 80-talet där Sven Melander agerar aktivistisk reporter.

Poängen? Tidningsklipp är inget kvitto på lyckad opinonsbildning. Journalisters intresse för vissa frågor motsvaras nämligen inte alls av ett allmänintresse. Ett annat högaktuellt exempel på fenomenet är beslaget av TV4-reportern Trond Sefastssons dator. GRUNDLAGSBROTT enligt journalistförbundet och Sefastssons chef, men för polisen en självklar rutinåtgärd i en brottsutredning – och, törs jag påstå – väl i linje med allmän rättsuppfattning.