När man öppnar en tidning i dag slås man knappast av en brist på information, eller en brist på åsikter från profilerade skribenter med stora bildbylines. Däremot råder det en brist på intellektuella röster. Med det menar jag inte att det behövs fler artiklar skrivna av män som har imponerande välfyllda bokhyllor och som talar i prosa. Jag menar människor som tycker att det är en ynnest att ha fel, därför att en falsifierad teori för oss närmare sanningen. En person som sätter argumenten och diskussionen framför slutsatserna. Som uppmuntras och gläds, istället för att bli arg, när han eller hon stöter på en påläst och klok motdebattör.
Den intellektuelle drömmer om att bli motbevisad. Personen med den välfyllda bokhyllan som största tillgång får sin tillfredsställelse i att övertyga så många som möjligt och vinna poäng.
Ett exempel på det senare är Thomas Friedman - mannen som älskar marknadsekonomi och globalisering, och sjunger dess lovsång för att mota protektionisterna i grind. I exempelvis storsäljaren The Lexus and the Olive Tree tas läsaren med på en färd över hela världen genom berättelser om hur fantastiskt det är när människor kan bli rika. Det är varken dålig eller ointressant läsning. Men budskapet blir tunt och tråkigt i dess endimensionalitet. Den omåttligt populäre Friedman är ute efter att i första hand berätta en historia som övertygar sina läsare, och det märks. Berättelserna finns där för att bekräfta teorier och förklaringsmodeller som författaren bestämt sig för på förhand.
Det är inte för att jag föredrar lärda män från Oxford framför en fräsig jänkare som har gått på Ivy League-universitet, men läsupplevelsen man får av Timothy Garton Ash texter är väsensskild jämfört med den som erbjuds av Friedman, och det märks inte minst i hans senaste bok: Facts are Subversive – Political writing from a decade without a name (Atlantic Books 2009, 441s). Inte bara är det för den personliga tillfredsställelse jag får av hans artikel ”Is ‘British Intellectual’ an Oxymoron?”, utan för att han hela tiden ger läsaren utrymme att motbevisa honom. Mellan raderna finns genomgående en inbjudan till diskussion och ifrågasättande. Garton Ash senaste bok är fyra hundra sidor subtil politisk provokation.
När han i artikeln som skrevs i upptakten till Irakkriget presenterar välgrundade argument både för och emot, är det inte ett ”ja” eller ett ”nej” läsaren guidas fram till, utan till frågans komplexitet. Också i ”The Literature of Fact” svingar han sig in i new journalism-debatten om den vikt som berättarens perspektiv spelar i gestaltningen av politik och konflikter. I en värld där vi översvämmas av olika perspektiv blir uppfattningen om vad som kan räknas som fakta hårdvaluta, och därmed ökar kraven både på läsare och avsändare. Vi som tar emot budskap måste ta ställning till vad vi ska tro på. Berättaren i sin tur kan aldrig få monopol på hur en historia berättas.
I sin inbjudande inställning till debatten om hur historier berättas finns också en grundläggande liberal världssyn. Garton Ash tvekar aldrig när det kommer till vikten av de liberala grundvärdena om tolerans och respekt, och han är en stark röst i debatten om framtiden för det mångkulturella Europa. Även om han inte längre talar om ‘enlightenment fundamentalists’ (han menar att begreppet har lett till för många missförstånd om vad han faktiskt vill säga), är han ändå tydlig i sitt försvar av den liberala toleransen; om vikten av att kunna respektera något man i grunden ogillar. Han ger en bra översikt av en debatt mellan dem som hävdar att deras moral och politik är baserad på sanning (de religiösa) och de som hänvisar till förnuft (de sekulära), och lyfter fram att alla åsikter som utgår från att alla måste utgå från exakt samma bas blir enögda. Det går att vara religiös och respektera andra, på samma sätt som att det inte finns ett direkt samband mellan att vara sekulär och tolerant.
Facts are Subversive är samtidshistoria om ett decennium, sett ur en persons ögon. Med fokus på Öst- och Centraleuropa, Storbritannien, EU, USA, identitetspolitik och George Orwell, får vi följa Garton Ash när han reflekterar över det som händer. Det är ingen framgångshistoria vi får, utan snarare lämnar boken läsaren med ett perspektiv. Vad vi får lära oss är i första hand inte vad som har hänt, utan hur vi skulle kunna förhålla oss till det, vilket kanske också är symptomatiskt för det lätt kaotiska decennium som har passerat.
I uppsjön av ‘bäst av 00-talet’-listor över decenniets härligaste händelser blir Garton Ashs bok mer ett medskick än en utvärdering. Den som letar efter tydliga svar och liberala ryggdunkningar får leta någon annanstans. För den som vill gå in i det nya decenniet som en lite bättre och klokare person är Facts are Subversive obligatorisk läsning.
Artikel av Miriam Nordfors som publicerats i Liberal Debatt 1/2010.
